ŽENA Ž E N A Ž E N A Ž E N A List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige List BiH saveza žena u Švedskoj januar-juni 2008. | 38-39 List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige januar–juni 2011. | 48–49 37 19-20 KVINNA KVINNA KVINNA Kvinna Ž E N AŽ E N AŽ E N AŽ E N A 50 List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige juli-decembar 2008. | 40-41 decembar 2006. – mart 2007. | 34 juli 2011.–februar 2012. | 50 januar-maj 2009. | 42 KVINNA KVINNA KVINNA 10 godina · years år KVINNA Ž E N AŽ E N AŽ E N AŽ E N A april-juni 2006. | 31 KVINNA List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige KVINNA ŽENA Ž E N A List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige List BiH saveza žena u Švedskoj juli-novembar 2006. | 32-33 List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige april-avgust 2007. | 35-36 KVINNA 28-29 KVINNA juni–decembar 2010. | 46–47 KVINNA KVINNA Ž E N A List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige novembar 2009. – maj 2010. | 44-45 List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige juni-oktobar 2009. | 43 List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige KVINNA Riječ urednice Senada Bešić D Žena-Kvinna ISSN: 1650-5204 Broj/Nummer 50 Godina/Årgång 13 Juli/Srpanj 2011. – Febraur/Veljača 2012. List BH Saveza žena u Švedskoj Prvi bosanskohercegovački ženski list izvan Bosne i Hercegovine Prvi broj: april 1999. Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige Den första bosniska kvinnotidskriften utanför Bosnien och Hercegovina. Första numret: april 1999 Izdavački savjet/Utgivningsråd: Emina Ćejvan (predsjednica) Senada Bešić (potpredsjednica) Fikret Babović Amira Crnić Sebiha Crnić Hiba Čelik Senadeta Fazlić Nermin Halilović Ramiza Karamehmedović Vahida Mehinović Asima Pašalić Jasminka Jasna Perić Lejla Sijerčić Nermina Sijerčić Halisa Šaškin Haris Tucaković Glavna i odgovorna urednica/Chefredaktör: Senada Bešić senada.besic@edu.varnamo.se Grafički urednik/Grafisk redaktör: Haris Tucaković haris@bihsavezzena.com Lektor za švedski/Korrekturläsare: Lara Domi & Lennart Karlsson Adresa/Adress: Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige Box 353, 541 28 Skövde, Sweden Kontakt: +46 500 48 14 86 info@bihsavezzena.com www.bhkrf.se Org. nr: 866601-5824 Postgiro: 1269573-0 Tiraž/Upplaga: 1 000 Štampa/Tryck: Vadsbo-Tryck AB, Mariestad +46 501 101 97 Printed in Sweden Naslovna strana/Framsida: Kolaž naslovnica lista Žena-Kvinna/ Collage 2 av framsidor ur tidskriften Žena-Kvinna ragi čitaoci, pred vama je jubilarni 50-ti broj lista Žena i ne mogu a da se sa ponosom ne osvrnem na sve godine i sve brojeve iza nas. BH Savez žena je postao stabilan, aktivan i svojim radom sadržajan savez u kojem su žene dokazale svoj potencijal i svoju snagu. Ovaj jubilarni broj je izuzetno bogat vijestima o našim aktivnostima iz posljednjih mjeseci. Kao i do sada, članice našeg saveza, nisu se zadovoljile postignutim, nego idu uvijek, za bar jedan korak naprijed. Na prošlogodišnjem Maršu Mira učešće je uzeo i naš savez sa nekoliko predstavnika među kojima se nalazio naš gost Šveđanin Jonas Wallgren. Više puta sam se isplakala čitajući i prevodeći njegova razmišljanja i utiske koje je u svom tekstu podijelio sa nama. Savez je bio domaćin centralnoj manifestaciji obilježavanja Dana državnosti BiH održanoj u Skövdeu. Svi prisutni na toj manifestaciji mogli su kroz pjesme, recitacije kao i folklorne nastupe osjetiti ljubav i nostalgiju za našom domovinom, ali i ponos što potičemo iz BiH. Nisu nas pratili samo uspjesi i radosne vijesti. Izgubili smo iz naših redova nama dragog Mehu Barakovića, književnika koji je u svojoj poeziji dotakao i švedsku stvarnost i naše snove. Bila je čast poznavati Mehu Barakovića. Mi se ne osvrćemo samo nazad, mi idemo sigurnim koracima naprijed. U savezu se nalazi potencijal da realizuje važne projekte NBV:s studieavdelningar kao projekat koji je trenutno najaktuelniji, Svjetlost u tunelu – žene protiv nasilja. Ovo je još jedan u nizu projekata provođenih u našem savezu i koji obrađuje aktuelnu problematiku vezanu za žene, ali i muškarce. Za kraj ostavljam reportažu o mladoj Amili Alidžanović i njenim uspjesima. Čitajući o njoj dobivam želju da se sretnemo jedne prilike i samo plešemo i uživamo u muzici, i da nas ona vodi i svojim osmjehom ozari kao proljeće koje je pred nama, kao mladalačka bezbrižnost, kao planirani godišnji u rodnom gradu, kao svaki susret s vama koji me nadahnjuje i inspiriše. Vaša Senada c NBV Skåne (Malmö) www.nbv.se/skane NBV Halland (Halmstad) www.nbv.se/halland www.nbv.se NBV Väst (Göteborg) www.nbv.se/vast NBV Stockholms län (Stockholm) www.nbv.se/stockholm NBV Värmland (Karlstad) www.nbv.se/varmland NBV Uppsala län Gotland (Uppsala) www.nbv.se/uppsala-gotland NBV Örebro län (Örebro) www.nbv.se/orebro NBV Mälardalen (Eskilstuna) www.nbv.se/malardalen NBV Dalarna (Falun) www.nbv.se/dalarna NBV Östergötland (Norrköping) www.nbv.se/ostergotland NBV Gävleborg (Gävle) www.nbv.se/gavleborg NBV Jönköpings län (Jönköping) www.nbv.se/jonkopingslan NBV MittSverige (Sundsvall) www.nbv.se/mittsverige NBV Sydost (Kalmar) www.nbv.se/sydost NBV Norr (Umeå) www.nbv.se/norr c List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna A ngelina Jolies film I landet av blod och honung (In the Land of Blood and Honey) har räddat ur glömskan de fruktansvärda brott som begicks under det senaste kriget, anser företrädarna från offerföreningar i Bosnien och betonar att Jolie på ett verkligt sätt framställde krigets fasor. Krigsoffer i Bosnien påstår att Angelina Jolies film I landet av blod och honung är en realistisk skildring av brott och tortyr som många kvinnor i Bosnien utsattes för. Enisa Salčinović, ordförande för Koncentrationslägerfångarnas förening i Sarajevo, anser att Angelina Jolie trovärdigt visade krigshändelserna i Bosnien ”särskilt sexuellt utnyttjande av kvinnor i koncentrationslägren av Serbiska republikens armé. (…) Ur offrens perspektiv kan jag säga att filmen på ett verkligt sätt framställde aggressionen mot Bosnien, särskilt vad som hände med oss som var offer 1992”, säger Enisa Salčinović. En av dem som har haft möjlighet att se filmen innan premiären, ordförande i bosniska sektionen av Sällskapet för hotade folk Fadila Memišević, medger att hon inte förväntat sig att Angelina Jolie skulle skildra bosniska kvinnors lidande så troget. Hon säger att de överlevande efter filvisningen var ”väldigt uppskakade och tacksamma till amerikanska regissören ty hon har räddat ur glömskan de fruktansvärda brott. (…) Reaktionerna i Bosnien och regionen visar att filmen är väldigt realistisk. Bosnien och Serbien har ännu inte upplevt en katharsis, har inte ställts öga mot öga mot sitt förflutna och därför är reaktionerna så splittrade”, säger Fadila Memišević. Krigsdrama baserat på fakta B akira Hasečić, ordförande i föreningen Kvinnor krigsoffer, har inte haft möjlighet att se filmen i december 2011 när den presenterades för företrädare I landet av blod och honung – Brott räddat ur glömskan Text: Samir Huseinović (Deutsche Welle, den 14 februari 2012) av elva bosniska föreningar. I medierna har hon bara sett några klipp och hävdar utifrån dessa att Angelina Jolie har ”framställt aggression och folkmord i Bosnien ganska bra.” Men hon påpekar ändå att filmen också innehåller kontroversiella delar. ”Allt som hänt oss kunde inte överföras till filmduken. Det kunde inte vara någon kärlek mellan en krigsförbrytare och ett offer. Det finns scener som är djupt kränkande för offren”, säger Bakira Hasečić. Centrum för postkonfliktstudier var en av arrangörerna av bosniska filmpremiären som ägde rum den 14 februari 2012 i Sarajevo. Centrumschef Velma Šarić anser att filmen är en realistisk syn på krigets fasor i Bosnien. ”Jag menar att Angelina Jolies film verkligen visar vad som hände med kvinnor i Bosnien som också bekräftas av officiella uppgifter från Förenta nationerna.” Enligt fn: s uppgifter våldtogs 50 000 kvinnor under kriget i Bosnien. Med krigsdramat I landet av blod och honung har regissören, som hon sa på den internationella filmfestivalen i Berlin, riktat kritiken i första hand till det internationella samfundet som inte omedelbart ingripit för att förhindra tragedin. (Svensk text av Haris Tucaković) c (Photo Credit: Getty Images) Boris Ler, Branko Đurić, Alma Terzić, Vanessa Glođo, Angelina Jolie, Goran Kostić, Zana Marjanović, Rade Šerbedžija & Nikola Đuričko kvinna · žena | 50 List BH Saveza žena u Švedskoj 3 Mars Mira Text: Jonas Wallgren Foto: Jonas Wallgren & Žena/Kvinna Hur kunde det ske? Hur kunde grannar, arbetskamrater och gamla klasskompisar som levt i broderskap börja mörda varandra, våldta varandra, tortera varandra, fördriva varandra, plundra varandras hem? Det här var frågor jag kunde inte släppa. Jag ville få svar och jag sökte efter svar och de svar jag fick var de som de flesta fått. V ad får en ”vanlig svensk” att gå en marsch på tolv mil i 40-graders värme i Bosnien? En marsch där blåsor, skoskav och ont i fötterna är mer regel än undantag. Varför gjorde inte jag som alla andra svenska semesterfirare brukar göra? Resa till någon känd semesterort eller bara ta det lugnt hemma. Jag har inga som helst anknytningar till Bosnien eller forna Jugoslavien. Den enda kontakt jag haft med regionen var en semesterresa i Kroatien 2005. Då solade och slappade jag vid staden Porec. Till vardags arbetar jag som so-lärare på en grundskola i Västsverige. En dag var det var dags för temat första och andra världskriget i ämnet historia i åk 8. En punkt var att jämföra andra världskriget och kriget i forna Jugoslavien 1992–95. Eleverna fick i uppgift att studera likheter och skillnader. Detta ledde till att jag fick sätta mig in i kriget på Balkan som rasade i början av 1990-talet. För mig hade den här konflikten börjat tyna bort i horisonten. Mycket p.g.a. alla andra konflikter och händelser i världen som skett efter 1995. Men det var dags att fördjupa sig i ämnet. Vad kom jag ihåg från nyhetssändningarna beträffande kriget i forna Jugoslavien? Jo det var ett krig mellan olika etniska grupper och många hade flytt, bl.a. till Sverige. Orter jag minns nämnas i nyheterna var Gorazde, Mostar, Pale, Srebrenica, Sarajevo. Begreppet enklaver kom jag också ihåg liksom Daytonavtalet. Så mycket mer var det inte. Eftersom jag har två elever med bosniskt ursprung i klassen så ville jag berätta för deras föräldrar att vi skulle diskutera kriget på Balkan. Jag tänkte att det här kommer säkert att väcka många frågor och funderingar som eleverna kommer att ta upp med sina föräldrar. Jag skrev ett brev till elevernas föräldrar och bad att få komma hem till dem och berätta vad vi skulle diskutera under lektionerna. Jag tänkte att det är bra om vi vet om varandra, föräldrarna och jag. Det var inga problem. Jag blev inbjuden och jag talade om på ett ungefär vad vi skulle beröra. Jag hade inga förväntningar på att dom skulle berätta för mig om deras upplevelser. Men dom började berätta om deras bakgrund, vilket jag inte förväntat mig. En berättelse fick mig att stelna till och känna mig illa till mods. Jag började fördjupa mig i Jugoslaviens historia och för mig framträdde en bild av en region i Europa där förtryck och våld mellan olika stater och folkgrupperna löpte som en röd tråd genom historien. Dock med ett Marschen började i Nezuk där alla samlats/Marš je počeo u Nezuku gdje smo se i sastali (2011-07-08) 4 List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna undantag då Josip Broz Tito gjorde entré på scenen. En stark ledare som pekade med hela armen och talade om att alla delrepubliker var lika mycket värda och att alla var bröder och systrar. Men långt ner under ytan låg något och pyrde, ett monster skulle en dag släppas lös. Jag läste det jag kom åt på internet, tittade och lyssnade på Youtube klipp, var inne på bbc hemsida och letade upp gamla nyhetssändningar. Jag fann bl.a. ett inslag om en kvinna som bodde i staden Visegrad när kriget startade. Hennes berättelse och vad som hände henne och hennes familj fick mig att reagera starkt. Vad fick några poliser/militärer att våldta denna civil kvinna? Vad fick dessa män att våldta hennes dotter medan mamman tvingades se på? Vad handlade detta egentligen om? Jag läste mer om vad som hände i Visegrad under 1992. Några soldater hade tvingat in flera civila i ett hus i Visegrad. Därefter hade de tänt på huset och de som försökte fly genom fönstren blev ihjälskjutna. Samtliga i huset blev innebrända. Det kändes som det var en händelse från andra världskriget men det var det inte. Det skedde efter andra världskriget i Europa för bara 20 år sedan. Dessa händelser var ett par i raden av många övergrepp på civilbefolkningen. För många är dessa händelser ingen nyhet men för mig var det det. Hur kunde det ske? Hur kunde grannar, arbetskamrater och gamla klasskompisar som levt i broderskap börja mörda varandra, våldta varandra, tortera varandra, fördriva varandra, plundra varandras hem? Det här var frågor jag kunde inte släppa. Jag ville få svar och jag sökte efter svar och de svar jag fick var de som de flesta fått. Gamla oförrätter och övergrepp, överdriven nationalism, användandet av propaganda för att manipulera verkligheten för människor, politiker som utnyttjade nationalismens krafter och propaganda för att skapa ett vi och dom tänkande och där makthavarnas egna position stärktes. Men ändå var det svårt att förstå hur arbetskamrater och grannar en dag skulle ta livet av varandra. Mina historielektioner med eleverna hade blivit min egna personliga resa på något sätt. Inom mig växte inte bara ett sökande efter svar på frågor utan också en bedrövelse över det som hänt. Till saken hör att jag har en bosnisk arbetskamrat. En dag diskuterade vi massakern i Srebrenica efter att ha sett ett reportage på tv om de som flydde undan Ratko Mladic militär. Hon berättade att varje år går människor den vägen som de flyende tog. En marsch till minne och protest mot det som skett. Den kallas Mars Mira berättade hon. Jag tänkte att det här är något för mig. Här fick jag chansen att visa mitt stöd och solidaritet med de drabbade. På samma gång skulle det ge mig en chans att få komma denna händelse nära. Så nära jag kunde komma. J ag fick tips om att några personer från Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige skulle organisera en grupp som skulle gå Mars Mira. Jag tog kontakt med ansvarig och jag fick en plats i gruppen. Jag tog mig till Sarajevo på egen hand och i princip så kände jag ingen av de från Sverige som skulle gå marschen. Vi möttes upp i Sarajevo och i Tuzla. Det jag kände tidigt var ett varmt välkomnande i gruppen. Ett riktigt toppengäng tyckte jag efter någon dag. Jag kände mig välkomnad och trygg i deras sällskap. Jag var en i gruppen. Marschen började i Nezuk där alla samlats. Det var tidigt på fredag förmiddag men det var redan varmt. kvinna · žena | 50 Jonas Wallgren Allt var förberett. Jag var i bra kondition, hade införskaffat vandringsskor, tejpat delar av fötterna som skulle utsättas för skav och kroppen var täckt i tunna heltäckande kläder som skydd mot solen. Nu var det bara att gå. Solen sken och marschen började. Landskapet i området är mycket vackert och från början kändes det som en marsch i ett naturskönt område. Efter ett par mil fick jag reda på att någon i min grupp svimmat av vätskebrist. Jag såg aldrig detta eftersom vi i vår grupp gick i olika takt. Vi spreds ut bland alla andra deltagare. Jag tänkte att här gäller det att alltid fylla på vattenflaskorna vid vattentankbilar Det jag kände tidigt var ett varmt välkomnande i gruppen. Ett riktigt toppengäng tyckte jag efter någon dag. Jag kände mig välkomnad och trygg i deras sällskap. och brunnar. Att svimma av p.g.a. vattenbrist skulle jag undvika till varje pris. Efter några mil började syftet med marschen att bli allt tydligare. Längs vägen dök lokalbefolkningen emellanåt upp. De visade sin sympati med oss som gick. De kunde t.ex. bjuda på kaffe. På samma gång som det var en vandring som var fysiskt jobbig, så var det en vandring som mentalt ledde rakt ner i ett mörker. Snart ska det fösta tecknet visa sig. Jag kom fram till platsen för den första massgraven längs vägen. Här hade man funnit ca 650 lik efter bosniska muslimer. Avrättade och nedgrävda. Fler platser för massgravar skulle följa och sakta men säkert började känslan av den ondska som en gång härjat att krypa in under mitt skinn. Vid flera tillfällen såg jag muslimska kvinnor längs vägen. De stod vid sina hus och betraktade oss vandrare. Jag bedömer att de var allt mellan 35 och 60 år. Det jag inte såg var några män i kvinnornas ålder. Jag drog snabbt mina egna slutsatser. List BH Saveza žena u Švedskoj 5 Jonas & Fahrudin Vid ett tillfälle under marschen fick jag kontakt med en person som hette Fahrudin. Han var en av de som gav sig av från Srebrenica en dag i början av juli 1995. Han var en av dem som flydde undan från Ratko Mladic militär. Fahrudin hade alltså gått den väg som jag nu gick fast under helt andra omständigheter. Han berättade att de som flytt inte vågade dricka vattnet i naturen eftersom den bosnienserbiska militären förgiftat vattnet. På samma gång hade de ingen tillgång till mat och de var jagade som djur. Ännu idag 16 år efter denna händelse vaknar Fahrudin om nätterna. Han vaknar upp från en mardröm som han tidigare levt. Mina fötter hade tagit mycket stryk och blåsorna satt tätt på fötterna. Jag gick till sjukvårdspersonal som stack hål på mina blåsor och tvättade fötterna i desinfektion. Jagad i den bosniska skogen, kämpar som ett djur för att överleva. Utan mat och utan vatten. Jag hade svårt att förstå hur han och många andra klarade av detta. Marschen var en tuff uppgift för mig. Trots tillgången till vatten och mat. Dessutom behövde jag inte tänka på att få kroppen genomborrad av kulor. Vandringen fortsatte och jag kom fram till en tankbil fylld med vatten. Det var dags för påfyllning. Jag fortsatte därefter att gå och synintrycken varvades mellan ett grönt vackert landskap och platser för massgravar. Vid ett tillfälle kom jag fram till ett utbränt hus med kulhål i väggarna. Jag satte mig mittemot huset där skuggan gav mig svalka i den 40-gradiga värmen. Jag betraktade huset och funderade på vilka scener som utspelat sig här. Vilka hade bott i huset och vad hade hänt? Det skulle jag aldrig få reda på. Jag kunde bara gissa mig till vad som hänt. Eftersom jag är svensk så ville jag markera detta på något sätt. Jag ville tala om att jag var från Sverige och 6 hade kommit hit för att delta i marschen. Så jag hängde en svensk flagga på min ryggsäck. Detta grepp gjorde att folk blev lite nyfikna på mig. Det hände flera gånger under marschen att människor gled upp vid min sida och sade, ”Hello! Are you from Sweden?” Några sökte kontakt med mig och det blev en del samtal med för mig helt okända bosnier. Att såren efter kriget satt djupt var inte att ta miste på. En yngre man berättade att hans syster hade träffat en pojkvän med ett annat etniskt ursprung än vad deras familj hade. Deras förhållande hade skapat spänningar och deras pappa hade till slut gett sin dotter ett ultimatum. ”Antingen väljer du din familj eller så väljer du din pojkvän, men då väljer du bort din familj”, hade pappan sagt. Tjejen valde sin familj och sa adjö till sin pojkvän. Efter att ha gått fyra mil i 40-graders värme så var det skönt att komma fram till platsen där tälten stod uppställda. Det var den bosniska militären som hade satt upp tälten som vi skulle övernatta i. I vårt tält rymdes ca 6–8 personer. Men innan det var sovdags så samlades vårt sällskap för att äta. Det var behövligt efter dagens marsch. Det blev mycket prat om hur dagens vandring hade gått. Alla hade krämpor och ont i fötterna, mer eller mindre. Mina fötter hade tagit mycket stryk och blåsorna satt tätt på fötterna. Jag gick till Röda korsets sjukvårdspersonal som stack hål på mina blåsor och tvättade fötterna i desinfektion. Någon sa att det fanns plats i en av Röda korsets bilar för dem som inte kunde gå den sista dagsetappen. Jag tänkte, Aldrig! Jag ska bara gå, trots alla blåsor och all smärta som jag hade i fötterna. När jag kom tillbaka till vårt tält och mitt sällskap var det dags för mat. Det blev bröd med kycklingpastej, korv, tomater och kaffe. Jag har aldrig varit förtjust i tomaterna som jag får i Sverige. De är lite sura och ganska smaklösa. Men nu fick jag den godaste tomat jag någonsin satt tänderna i. En bosnisk tomat, saftig och smakrik. Det var en helt annan smakupplevelse jämfört med de tomater som serveras i Sverige. Vi satt och åt och pratade. Det var en härlig gemenskap trots att jag knappt kände de här människorna. Öppna, glada, positiva och gästvänliga. Jag trivdes verkligen med sällskapet. På samma gång så fanns det så mycket sorg och smärta som människorna omkring mig bar på. Alla hade en relation till kriget, mer eller mindre. Det kunde vara en släkting eller ett syskon som gått ett grymt öde till mötes. Skjuten och slängd i en massgrav, avrättade utan att ens ha deltagit i kriget, brutalt misshandlad, våldtagen. Allt det här hade jag omkring mig. För min inre syn såg jag plötsligt ett klipp från Youtube. Människor som avrättas, blivit brända till döds, militär som skjuter, hus som brinner, folk som flyr. Mina tankar återgick till närvaron i gruppen igen. Jag drack ur det sista av kaffet och därefter borstade jag tänderna. Det var sen kväll och det var läggdags. Dagens ansträngningar hade satt sina spår och jag somnade ganska omgående. J ag vaknade upp på söndag morgon och det var dags för den sista etappen. Fötterna värkte och det sved när jag stoppade i fötterna i mina vandrarskor. Jag började gå och för varje steg jag tog kände jag ömhet och värk i fötterna. Nu var det ca 4 mil kvar och jag tänkte att nu biter du ihop. Jag tänkte på Fahrudin och vad han och alla de andra gått igenom. Jag sa till mig själv. ”Gnäll inte, bara gå.” Varenda steg ömmade, solen List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna stekte och jag började få kramp i mina vadmuskler. Men jag skulle absolut nå fram till Potocari för egen kraft. Vandringen fortsatte och jag passerade fler platser där den bosnienserbiska militären avrättat muslimska män. Vandringen i solsken var också en vandring i mörker. Det mörker som hade härskat under några år under början av 1990-talet. Allt mer letade sig känslan av ondska och död in i mitt medvetande. Efter att ha vandrat ca 120 km så dök det upp en liten handskriven skylt. På den stod det Potocari. Nu förstod jag att det inte var långt kvar. Gående på en höjd såg jag en stor byggnad i plåt. Det var något bekant med den. Jag hade sett den förut på någon bild eller i ett klipp från Youtube. Det var batterifabriken där Mladic militär för några år sedan tvingat in många bosniska män. Det var där inne flera avrättningar hade ägt rum. Jag förstod att jag var framme i Potocari. Efter några hundra meter längre fram såg jag även en öppen plats med vita gravstenar. Det var begravningsplatsen för de som mördats under några dagar i juli för 16 år sedan. Det var som att jag fick ny kraft inombords. Mina steg blev lite längre och snabbare. Jag visste att mina vänner väntade strax bredvid begravningsplatsen. Det var där vi skulle samlas inför ett gemensamt intåg på begravningsplatsen. Jag gick med lite snabbare steg och där borta så jag den svenska flaggan. Dessutom såg jag skymten av mina vänner. I just det ögonblicket rusade flera känslor inombords. Glädjen över att ha klarat de 12 milen. Glädjen över att få möta dem jag började vandringen med. Glädjen över att få se den svenska flaggan. Jag kom fram till mina kompisar och glädjen var stor efter att få ses tillsammans efter de tre dagarnas marsch. Jag satte mig ner gräset tröttheten kom över mig, värken i fötterna gjorde sig påmind igen. Helt utan förvarning kände jag hur något vällde upp inom mig. Det är som om något bara måste ut. Likt en vulkan som får sitt utbrott. Jag kände hur tårarna bara vällde fram, hejdlöst. Mitt i allt känslomässigt kaos kände jag hur någon lade armen om mig, ville trösta mig. Det var en underlig berg och dalbana mellan glädje och sorg inom bara några få minuter. Gruppen samlade ihop sig och vi skulle gå gemensamt in på begravningsplatsen. Det var fortfarande en känslomässig berg och dalbana. Ena stunden euforisk efter att ha klarat av marschen och i nästa sekund en stor sorg över att se batterifabriken och begravningsplatsen. Vi kom in på begravningsområdet och kom fram till alla de som skulle begravas dagen därpå. 613 personer hade identifierats sedan förra årets begravning och imorgon skulle de begravas. De skulle den här gången få komma ner i jorden på ett respektfullt och värdigt sätt. Vid en av de identifierade satt en gammal kvinna och grät. Jag fick reda på att hon hade förlorat fem manliga familjemedlemmar i Srebrenicamassakern. Det var tungt, mycket tungt att se. Senare på kvällen åkte vi till en lägenhet i Srebrenica där vi skulle sova över. Det var skönt att få dusch och äta. Senare somnade jag i en soffa i lägenheten. När jag vaknade upp på måndagen, begravningsdagen så mådde jag inte bra. ”Förbannat” tänkte jag, nu har jag blivit sjuk. Inte här i Bosnien. Jag kände mig yr, trött, var tung i andningen och hade ingen matlust. Men det var bara att packa ihop packningen. Nu skulle vi till begravningen. Väl framme på begravningen var det massor kvinna · žena | 50 Eftersom jag är svensk så ville jag markera detta på något sätt. Så jag hängde en svensk flagga på min ryggsäck. Detta grepp gjorde att folk blev lite nyfikna på mig. med människor. Åter igen hjärtskärande scener där anhöriga till offer satt vid gravarna. En del grät högljutt andra satt i tankar med tomma blickar. De anhöriga skulle nu få begrava sin anhöriga. Det var dags. E fter begravningen gick färden mot Sarajevo där fler av oss bodde under vistelsen i Bosnien. Väl framme i Sarajevo tog vi tillfälligt adjö och jag åkte till mitt rum som jag hyrde i Bascarsia. Matlusten hade inte infunnit sig och jag mådde inte alls bra. Berodde det på värmen? Eller var det alla mörka upplevelser som påverkat mig mentalt? Eller var jag inte riktigt van vid vattnet och maten i Bosnien? Kanske var det lite av varje. Senare på måndagskvällen gick jag till en liten restaurang. Jag beställde in en pita burek. Skar upp den i små bitar och ”tvingade” i mig pitan. Sköljde ner med vatten, betalade och gick till mitt rum och somnade. När jag vaknade upp på tisdag morgon var jag en helt ny människa. Pita burek hade fått mig i bra skick igen. Några dagar senare gick jag omkring i Sarajevo och kom fram till en bro där det hängde en minnestavla. På tavlan fanns två namn. Olga Sucic och Suada Dilberovic. Det var en minnestavla för dessa två civila som blev skjutna av prickskyttar i Sarajevo i april 1992. De var två av så många civila som fick sätta livet till i detta vedervärdiga krig. Jag tänkte när jag stod vid bron att Målet närmar sig/Cilj se približava List BH Saveza žena u Švedskoj 7 Mitt deltagande var ett sätt att visa sympati med de drabbade och en protest mot krig överhuvudtaget, men också ett sätt att söka svar på de frågor som gripit tag i mig. det här var inget krig. Det var något annat. Att mörda och våldta civila är inte krig tänkte jag. Dom var ju inget hot mot militären. Dessutom finns det krigslagar som ska skydda civila. Bilden av etnisk rensning blev hur tydlig som helst. Eller var det så att min bild av krig var naiv. Det kanske är detta som är krig tänkte jag. Krigens villkor och dess inneboende mörka krafter som slungar människan in i en storm av empatilöshet och hat. Är detta något vi alla kan hamna i under vissa extrema förhållanden? Tanken är skrämmande. Mitt deltagande i Mars Mira var ett sätt att visa sympati med de drabbade och en protest mot krig överhuvudtaget. Det var ett sätt för mig att få komma en fruktansvärd händelse in på livet. Mitt upp i allt blev det ett äventyr som skakade om mig och som satt spår i mig. Men marschen var också, har jag kommit på senare, ett sätt att söka svar på de frågor som gripit tag i mig och som jag sökt svaren på i nyhetsartiklar och i böcker. Visst hade jag fått svar på några av mina funderingar. På samma gång har nya frågor dykt upp. Hur hanteras alla de trauman som uppstått? Lägger de drabbade locket på och vägrar prata om det som hänt och i sådana fall, vilka uttryck tar sig detta och hur påverkas familjerna? Eller väljer man att prata om saken och vilken hjälp kan samhällena då erbjuda de som drabbats? Det skiljer sig säkert beroende på i vilket samhälle den drabbade lever i för dagen. Hur är det att tvingas fly från sitt hemland där minnen och identitet skapats och vad leder det till i den enskildes vardag? Vad händer med individens identitet och var hör hon hemma? Detta är frågor jag ställt mig och funderat på. Något annat som jag har funderat på är hur politikerna på Balkan kommer att hantera framtiden. Vad krävs för att historian inte ska upprepa sig ännu en gång? Hur ska man hantera den överdrivna nationalism som är så starkt förankrad hos vissa grupper. Är det skolan som är lösningen? Hur arbetar man med frågor beträffande intolerans? Hur använder man sitt lands historia och hur tolkar man denna? Baseras historian på fakta eller rör man ihop fakta och myter som sedan blir sanningar? Hur ska man se på slaget på Trastfältet 1389 där serberna besegrades av turkarna. Här har politiker på Balkan ett stort ansvar när det gäller hur man tolkar och hur man använder sin historia. Eller är det eu:s utvidgning som är nyckeln till fred och samarbete? Vid ett tillfälle i Sarajevo fick jag frågan om jag var orolig för att det var så många muslimer omkring mig. Jag som är kristen viking från norden, borde inte jag känna oro? För ett kort ögonblick förstod jag inte riktigt frågan men började strax fundera på den. Var jag orolig? Nej! Gick jag omkring och funderade på detta? Nej, inte det heller. Men i en tid när islamofobin letat sig i människors medvetande kanske den här frågan ändå var motiverad. Men varför skulle jag känna oro? Det fanns ingen anledning. Jag hade träffat människor som bemötte mig på ett vänskapligt, trevligt och inbjudande sätt. Det var personer som ställde upp för mig och som jag kände förtroende för. Det var människor som blev mina vänner. c Begravningsplatsen i Potocari/Mezarje u Potočarima 8 List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna Z bog čega jedan ”običan Šveđanin” ide na jedan marš dug dvanaest švedskih milja u Bosni na vrućini od 40 stepeni? Jedan marš na kojem su plikovi, žuljevi i bol u stopalama više pravilo nego izuzetak. Zašto nisam uradio što i svi ostali Šveđani rade na godišnjem odmoru? Otputovao do nekog ljetovališta ili jednostavno ostao kod kuće i odmarao se? Ja nemam nikakve veze sa Bosnom ili bivšom Jugoslavijom. Jedini kontakt koji sam imao sa ovom regijom bio je godišnji u Hrvatskoj 2005. godine. Tada sam se sunčao i ljenčario u Poreču. Inače radim kao nastavnik društvenih predmeta u jednoj osnovnoj školi u zapadnoj Švedskoj. Jednoga dana došlo je vrijeme za temu iz historije o prvom i drugom svjetskom ratu za učenike osmoga razreda. Posebna tačka bila je da se uporedi Drugi svjetski rat sa ratom u bivšoj Jugoslaviji 1992–95. Učenici su dobili zadatak da nađu sličnosti i razlike. To je vodilo tome da sam se ja udubio u rat na Balkanu koji je počeo početkom 1990-tih. Za mene je inače taj konflikt počeo da blijedi na horizontu. Najviše iz razloga što su se javili drugi konflikti i sva druga dešavanja u svijetu nakon 1995-te godine. Ali došlo je vrijeme da se udubim u predmet. Čega sam mogao da se sjetim iz vijesti o ratu u bivšoj Jugoslaviji? Da, da je to bio rat između raznih etničkih grupa i da su mnogi izbjegli, između ostalog u Švedsku. Mjesta kojih sam se mogao sjetiti iz vijesti bila su Goražde, Mostar, Pale, Srebrenica, Sarajevo. Sjećao sam se izraza enklave i Daytonskog sporazuma. Ne više od toga. Pošto u razredu imam dva učenika bosanskog porijekla želio sam objasniti njihovim roditeljima da ćemo diskutovati rat na Balkanu. Mislio sa da će se javiti mnoga pitanja i razmišljanja o kojima će ovi učenici razgovarati sa svojim roditeljima. Napisao sam pismo Marš Mira Tekst: Jonas Wallgren Prevela: Senada Bešić Foto: Jonas Wallgren & Žena/Kvinna Kako se to moglo desiti? Kako su komšije, radne kolege i stari školski drugovi koji su živjeli u bratstvu počeli ubijati, silovati, mučiti, jedni druge, pljačkati kuće jedni drugima? To su bila pitanja koja nisam mogao pustiti. Želio sam naći odgovore i tražio sam odgovore i većina odgovora koje sam dobio su isti koje su i drugi dobili. roditeljima u kojem sam ih zamolio da ih posjetim i da im objasnim o čemu ćemo diskutovati na mojim časovima. Mislio sam da bi bilo dobro da se poznajemo, roditelji i ja. Nije bilo nikakvih problema. Bio sam pozvan i objasnio sam im otprilike šta ćemo raditi. Nisam očekivao da će oni meni pričati o svojim doživljajima. Ali oni su počeli pričati o sebi, što ja nisam očekivao. Od jedne priče sam se zaledio i osjećao loše. Počeo sam da se udubljujem u jugoslovensku historiju i preda mnom je izranjala slika jedne regije u Evropi gdje se ugnjetavanje i nasilje između raznih država i etničkih grupa provlačilo kao crvena nit kroz historiju. Susret u Tuzli/Mötet i Tuzla kvinna · žena | 50 List BH Saveza žena u Švedskoj 9 pretjeran nacionalizam, korištenje propagande da bi se manipulisalo stvarnošću, političari koji su koristili snagu nacionalizma da bi stvorili jedno ja i oni razmišljanje i gdje su moćnici ojačali vlastite pozicije. Ali ipak mi je bilo teško razumjeti kako su radne kolege i komšije mogli ubijati jedni druge. Moji časovi historije bili su na neki način i moje lično putovanje. U meni nije samo raslo traženje odgovora na pitanja nego i žalost nad onim što se desilo. Osim toga imao sam i jednog bosanskog kolegu. Jednoga dana smo diskutovali masakar u Srebrenici nakon jedne reportaže na tv o onima koji su uspjeli pobjeći vojsci Ratka Mladića. Ona mi je rekla da svake godine ljudi prolaze isti put koji su ovi bjegunci prošli. To je marš sjećanja i protest zbog onoga što se desilo. To se zove Marš Mira, rekla mi je. Pomislio sam da je to nešto za mene. Ovo je šansa da pokažem svoju podršku i solidarnost sa stradalim. U isto vrijeme je to bila šansa da se približim blizu događajima. Koliko se blizu može. D Problem sa žuljevima/Problem med skoskav Izuzetak je bilo Josip Broz Titovo stupanje na scenu. Jak vođa koji je pokazivao cijelom rukom i govorio svim republikama da su isto vrijedne i da su svi braća i sestre. Ali duboko ispod površine ležalo je nešto što je tinjalo, čudovište koje će jednog dana biti pušteno. Čitao sam ono do čega sam mogao doći na internetu, gledao sam i slušao isječke sa Youtube, išao sam na bbc-ovu stranicu i tražio stare vijesti. Između ostalog sam našao jedan prilog o jednoj ženi koja je u početku rata živjela u Višegradu. Reagovao sam jako na njenu priču i ono što se desilo njoj i njenoj porodici. Zbog čega je nekoliko policajaca/vojnika Moja su stopala bila napeta i dobio sam plikove. Otišao sam do medicinskog osoblja u Crvenom krstu koje mi je probilo plikove i opralo noge sredstvom za dezinfekciju. silovao ovu civilnu ženu? Zbog čega su ovi muškarci silovali njenu kćerku prisiljavajući nju da to posmatra? O čemu se u stvari tu radilo? Pitao sam o tome šta se dešavalo u Višegradu u toku 1992. Nekoliko vojnika prisililo je više civila da uđu u jednu kuću. Poslije su zapalili kuću a one što su pokušali da pobjegnu kroz prozor ubili su. Svi u kući su izgorjeli. To je ličilo na dešavanje iz Drugoga svjetskog rata ali to nije bilo to. To se desilo u Evropi poslije Drugoga svjetskog rata i prije samo 20 godina. To su samo neki od mnogih primjera nasilja nad civilnim stanovništvom. Za mnoge ova dešavanja nisu bila nikakva novost ali za mene jesu. Kako se to moglo desiti? Kako su komšije, radne kolege i stari školski drugovi koji su živjeli u bratstvu počeli ubijati, silovati, mučiti, jedni druge, pljačkati kuće jedni drugima? To su bila pitanja koja nisam mogao pustiti. Želio sam naći odgovore i tražio sam odgovore i većina odgovora koje sam dobio su isti koje su i drugi dobili. Stara nepravda i ugnjetavanje, 10 obio sam obavijest da će nekoliko osoba iz Bosanskohercegovačkog saveza žena organizovati grupu koja će ići Marš Mira. Kontaktirao sam odgovornog i dobio mjesto u grupi. Do Sarajeva sam stigao na svoju ruku i u principu nisam poznavao nikoga od onih iz Švedske koji će ići ovaj marš. Sreli smo se u Sarajevu i u Tuzli. Ono što sam rano osjetio u grupi je bila topla dobrodošlica. Poslije nekoliko dana mislio sam da je to jednostavno jedna super grupa. Osjećao sam se dobrodošao i siguran u njihovom društvu. Bio sam jedan u grupi (misli kao ravnopravan član). Marš je počeo u Nezuku gdje smo se i sastali. Bio je petak, rano prijepodne ali već je bilo jako toplo. Sve je bilo spremno. Ja sam bio u dobroj kondiciji, nabavio sam cipele za dugo hodanje, oblijepio sam dijelove stopala koji su bili izloženi žuljevima i cijelo tijelo mi je bilo prekriveno tankom odjećom kao zaštita protiv sunca. Preostalo je samo da krenem. Sunce je sijalo i marš je počeo. Okolina u tom području je puno lijepa i u početku se činilo kao da je to jedan marš u prelijepoj prirodi. Nakon nekoliko milja saznao sam da se jedan iz naše grupe onesvijestio zbog gubitka tečnosti. Nisam to vidio pošto smo svi iz grupe išli u različitom taktu. Razišli smo se među ostale učesnike. Mislio sam da je važno puniti flaše sa vodom kraj svih tankova za vodu i bunara. Pod svaku cijenu sam želio izbjeći da se onesvijestim zbog nedostatka tečnosti. Poslije nekoliko milja počeo se nazirati smisao marša. Duž puta izlazilo je lokalno stanovništvo. Pokazivali su nam simpatiju. Nudili su kafu. Hodanje je bilo fizički naporno ali je u isto vrijeme bilo hodanje koje je vodilo ravno u mrak. Uskoro će se i prvi znak pokazati. Došao sam do mjesta gdje se nalazila prva masovna grobnica. Ovdje je pronađeno 650 leševa bosanskih muslimana. Pogubljeni i zakopani. Duž puta je slijedilo više masovnih grobnica i polako ali sigurno je jedan osjećaj zla počeo da se uvlači pod moju kožu. U nekoliko navrata sam vidio muslimanske žene duž puta. Stajale su kraj svojih kuća i posmatrale nas. Procjenjujem da su bile između 35 i 60 godina stare. Nisam vidio muškarce njihovih godina. Brzo sam izvukao zaključak. Jedne prilike u toku marša uspostavio sam kontakt sa jednom osobom koja se zove Fahrudin. On je jedan List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna od onih koji su napustili Srebrenicu jednoga dana početkom jula 1995. On je jedan od onih koji je pobjegao vojsci Ratka Mladića. Fahrudin je prošao isti put kojim ja sada prolazim ali pod sasvim drugim uslovima. Pričao mi je da oni koji su bježali nisu smjeli piti vodu jer su bosanski Srbi zatrovali vodu. U isto vrijeme nisu imali hranu i bili su progonjeni kao životinje. I danas, 16 godina nakon ovih dešavanja, budi se Fahrudin noću. Budi se iz more u kojoj je nekada živio. Progonjen u bosanskim šumama, boreći se kao životinja da preživi. Bez hrane, bez vode. Bilo mi je teško razumjeti kako su on i ostali mogli to izdržati. Za mene je marš bio težak. Uprkos što sam imao hranu i vodu. Osim toga nisam morao razmišljati da će mi tijelo biti izrešetano mecima. Hodanje se nastavilo i ja sam stigao do jednoga tanka sa vodom. Bilo je vrijeme da se flaše napune. Nastavio sa ići i pogled mi je prelazio sa prekrasnog zelenog vidokruga do masovnih grobnica. Jedne prilike sam stigao do jedne zapaljene kuće izrešetane mecima. Sjeo sam u sjenu nasuprot kuće da se rashladim na temperaturi od 40 stepeni. Posmatrao sam kuću i razmišljao o scenama koje su se ovdje odigravale. Ko je živio u ovoj kući i šta se desilo s njima? Nikada neću saznati. Mogu samo nagađati šta se desilo. Pošto sam ja Šveđanin želio sam to na neki način pokazati. Želio sam pokazati da dolazim iz Švedske i da sam došao da učestvujem u maršu. Objesio sam jednu švedsku zastavu na moj ruksak. Ljudi su postali radoznali. Više puta su mi prilazili i govorili, ”Zdravo! Je si li ti iz Švedske?” Neki su tražili kontakt sa mnom i razgovarao sam sa više nepoznatih Bosanaca. Nisam mogao propustiti da je rat ostavio duboke tragove. Jedan mladić mi je ispričao da mu je sestra imala momka iz druge etničke grupe. Njihova veza izazvala je mnoge nesuglasice i otac joj je na kraju postavio ultimatum. ”Izaberi ili on ili porodica, ali ako izabereš njega onda si odbacila porodicu.” Djevojka je izabrala porodicu i oprostila se sa momkom. Nakon što smo išli četiri milje na 40 stepeni bilo je fino doći na mjesto gdje su bili postavljeni šatori. Bosanska vojska je postavila šatore za prenoćište. U naš šator je moglo stati 6–8 osoba. Prije nego što smo legli sakupili smo se da večeramo. To smo zaista trebali nakon današnjeg marša. Puno smo razgovarali o današnjem hodanju. Svi su imali grčeve i bolove u stopalama. Moja su stopala bila napeta i dobio sam plikove. Otišao sam do medicinskog osoblja u Crvenom krstu koje mi je probilo plikove i opralo noge sredstvom za dezinfekciju. Neko je rekao da ima mjesta u vozilima Crvenog krsta za one koji ne mogu izdržati posljednju etapu marša. Pomislio sam. Nikada! Ja ću hodati uprkos svim plikovima i bolovima. Kada sam se vratio do moga šatora bilo je vrijeme za hranu. Dobili smo kruh i pileću paštetu, salamu, paradajz i kafu. Nisam nikada volio paradajz u Švedskoj. Mislim da je kisel i bez ukusa. Ali sada sam dobio najukusniji paradajz koji sam ikada zagrizao. Bosanski paradajz, sočan i ukusan. To je bio sasvim drugo okus u poređenju sa paradajzom koje se servira u Švedskoj. Sjedili smo, jeli i pričali. Bilo je to fino društvo uprkos da ja nisam poznavao ove ljude. Otvoreni, veseli, pozitivni i gostoljubivi. Bilo mi je zaista prijatno u tom društvu. U isto vrijeme je bilo prisutno puno bola i žalosti koje su ovi ljudi nosili. Svi su manje više imali neku relaciju prema ratu. Mogao je to biti neki njihov kvinna · žena | 50 Želio sam pokazati da dolazim iz Švedske i da sam došao da učestvujem u maršu. Objesio sam jednu švedsku zastavu na moj ruksak. Ljudi su postali radoznali. rođak ili brat ili sestra koji je imao surovu sudbinu. Ubijen i bačen u masovnu grobnicu, pogubljen bez da je učestvovao u ratu, brutalno mučen, silovana. Sve je to bilo oko mene. U meni se pojavio jedan isječak sa Youtube. Ljudi kako se pogubljuju, pale na smrt, vojska koja puca, kuće kako gore, ljudi kako bježe. Vratio sam se mislima mojoj grupi. Popio sam ostatak kafe i oprao zube. Bila je noć i vrijeme za spavanje. Današnji napor učinio je svoje i odmah sam zaspao… P robudio sam se u nedjelju ujutro i došlo je vrijeme za posljednju etapu. Stopala su me boljela i peklo me je kada sam obuo cipele. Počeo sam hodati i pri svakom koraku sam osjećao osjetljivost i bolove u stopalama. Ostalo je još samo četiri milje i mislio sam samo da izdržim. Mislio sam kroz šta su Fahrudin i drugi prošli. Rekao sam sebi; ”Ne gunđaj, hodaj samo.” Osjećao sam svaki korak, sunce je peklo i počeo sam dobivati grčeve u listovima. Ali ću ja pod svaku cijenu i vlastitom snagom stići do Potočara. Nastavili smo ići i prolazio sam pored mjesta gdje je bosanskosrpska vojska pogubila muslimanske muškarce. Hodanje na suncu bilo je isto tako hodanje po mraku. Mrakom koji je vladao nekoliko godina početkom 1990-tih. Sve više sam postajao svjestan osjećaja zla i smrti koji su se uvlačili u moju svijest. Masovna grobnica sa 629 leševa/En massgrav med 629 lik List BH Saveza žena u Švedskoj 11 Moje učestvovanje u Maršu Mira bio je jedan način da iskažem simpatije prema stradalim i protest protiv rata uopšte. Ali marš je, na to sam došao kasnije, bio način da tražim odgovore na pitanja koja su me obuzimala i ja sam tražio odgovore u vijestima i knjigama. Nakon hodanja od 120 kilometara pojavila se jedna ploča ispisana rukom. Na njoj je pisalo Potočari. Shvatio sam da nema još dugo. Idući preko jednog brda ugledao sam jednu veliku metalnu građevinu. Bila mi je poznata. Vidio sam je na nekoj slici ili na Youtube. To je bila fabrika baterija u koju je Mladićeva vojska natjerala bosanske muškarce. Ovdje se desilo više pogubljenja. Shvatio sam da sam stigao u Potočare. Nakon nekoliko stotina metara vidio sam otvoreno mjesto sa bijelim nišanima. To su bili mezari za one koji su ubijeni tokom nekoliko dana u julu prije šesnaest godina. Osjetio sam kao da dobivam novu snagu. Koraci su mi postali lakši i brži. Znao sam da me prijatelji čekaju blizu mezara. Tu smo se trebali sastati da bi zajedno ušli na mezare. Krenuo sam brže i ugledao sam švedsku zastavu. Vidio sam i obrise mojih prijatelja. U tom trenutku se u meni probudilo puno osjećaja. Radost da sam prešao dvanaest milja. Radost da sam se sreo sa onima sa kojima sam krenuo. Radost da sam vidio švedsku zastavu. Prišao sam mojim prijateljima i osjetili smo radost susreta nakon trodnevnog marša. Sjeo sam u travu, obuzeo me umor, osjećao sam bol u stopalama. Bez ikakve najave nešto se u meni pokrenulo. Nešto što je moralo vani. Kao vulkan pred izbijanje. Osjetio sam kako su suze potekle, bezgranično. U sred toga haosa osjećaja osjetio sam nečiju ruku oko ramena, neko me je želio utješiti. Bilo je to čudno kretanje gore dole između sreće i tuge u samo nekoliko minuta. Sakupili smo se u grupi da bi ušli na mezare. Još uvijek su moji osjećaji išli gore dole, radost, tuga. Jednoga trena euforija zato što sam prošao marš a u drugoj sekundi velika žalost pri pogledu na fabriku baterija i mezare. Stigli smo do dijela na kojem će se sutradan biti sahrana. 613 osoba je identifikovano od prošlogodišnje sahrane. Ovaj put će biti spušteni u zemlju sa poštovanjem i na dostojanstven način. Kraj jednog identifikovanog sjedila je jedna stara žena i plakala. Saznao sam da je ona izgubila pet muškaraca iz svoje porodice u srebreničkom masakru. To je bilo teško, teško za gledati. Kasnije smo odveženi do jednoga stana u Srebrenici gdje smo trebali prenoćiti. Bilo je ugodno istuširati se i jesti. Poslije sam zaspao na jednom kauču u stanu. U ponedjeljak kada sam se probudio, dan sahrane, nisam se osjećao dobro. ”Do vraga”, mislio sam, ne želim sada biti bolestan. Ne ovdje u Bosni. Osjećao sam vrtoglavicu, umor, teško sam disao i nisam imao apetit. Ali preostalo je samo da se spakujem. Sada ćemo na sahranu. Na mjestu sahrane bilo je puno svijeta. Ponovo srceparajuće scene sa rodbinom koja sjedi uz žrtve uz mezare. Neki su glasno plakali a drugi sjedili u svojim mislima praznih pogleda. Rodbina će sahraniti svoju rodbinu. Vrijeme je. P oslije dženaze otišao sam za Sarajevo gdje je većina od nas živjela tokom boravka u Bosni. U Sarajevu smo se oprostili i ja sam otišao u sobu koju sam iznajmio Kratak predah u šumi/Kort rast i skogen 12 List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna na Baščaršiji. Još uvijek nisam dobio nazad apetit i nisam se dobro osjećao. Da li je to bilo zbog vrućine? Ili su mračni doživljaji mentalno uticali na mene? Ili nisam navikao na vodu i hranu u Bosni? Možda malo od svega toga. Kasnije naveče otišao sam do jednog malog restorana. Naručio sam burek. Isjekao sam ga u male komade i ”natjerao” sebe da ga pojedem. Zalio sam vodom, platio i otišao do sobe gdje sam zaspao. Kada sam se probudio u utorak ujutro osjećao sam se kao nov čovjek. Burek me je oporavio. Nekoliko dana kasnije hodao sam Sarajevom i došao do jednog mosta gdje se nalazila jedna spomen-ploča. Na tabli su pisala dva imena. Olga Sučić i Suada Dilberović. To je bila spomen-ploča za dvoje civila ubijenih od snajperista u Sarajevu u aprilu 1992 godine. To je bilo dvoje od mnogih civila koji su izgubili život u tom odvratnom ratu. Kada sam stajao na mostu razmišljao sam da to nije bio nikakav rat. To je bilo nešto drugo. Ubijati i silovati civile nije rat, mislio sam. Oni nisu bili nikakva prijetnja vojsci. Osim toga postoje ratni zakoni koji štite civile. Slika etničkog čišćenja bila mi je jasna. Ili je moja predstava o ratu potpuno naivna. Možda je to to što je rat. Ratni uslovi i njegove mračne unutrašnje snage koje bacaju ljude u oluju bezosjećajnosti i mržnje. Je li to nešto gdje sve svi možemo naći u ekstremnim uslovima? Misao je bila zastrašujuća. Moje učestvovanje u Maršu Mira bio je jedan način da iskažem simpatije prema stradalim i protest protiv rata uopšte. To je bio način da se približim tim strašnim dešavanjima. To se pretvorilo u avanturu koja je ostavila duboke tragove u meni. Ali marš je, na to sam došao kasnije, bio način da tražim odgovore na pitanja koja su me obuzimala i ja sam tražio odgovore u vijestima i knjigama. Dobio sam odgovor na neka razmišljanja. Ali istovremeno javila su se nova pitanja. Kako svi postupaju sa nastalim traumama? Stavljaju li nastradali poklopac na sve i odbijaju da pričaju o svemu i u tom slučaju, koje izraze to dobiva i kako to utiče na porodice? Ili se odabire da se priča o tome i koju pomoć pružaju društva stradalim? Sigurno se to razlikuje zavisno u kojem društvu stradali danas žive. Kako je napuštati vlastitu zemlju gdje su sjećanja i identitet stvarani i kuda vode putevi svakog pojedinca.? Šta se dešava sa ličnim identitetom i gdje osoba pripada? To su pitanja koja sam sebi postavljao i o kojima sam razmišljao. Drugo o čemu sam mislio je kako bosanski političari upravljaju sa budućnošću? Šta treba da se historija ne bi ponovila? Kako se upravlja pretjeranim nacionalizmom koje je tako jako prisutno kod nekih grupa? Je li škola rješenje? Kako se radi sa pitanjima vezanim za netoleranciju? Kako se koristi historija zemlje i kako se ona tumači? Zasniva li se historija na činjenicama ili se miješaju činjenice i mitovi od kojih se prave istine? Kako se gleda na bitku na Kosovu 1389. kada su Srbi poraženi od Turaka? Ovdje imaju bosanski političari veliku odgovornost kada se radi o tumačenju i korištenju vlastite historije. Ili je širenje eu ključ za mir i saradnju? Jednom prilikom sam u Sarajevu upitan da li sam zabrinut zato što se nalazi mnogo muslimana oko mene. Ja sam hrišćanin, viking sa sjevera, zar ne bi trebao biti zabrinut? Na trenutak nisam razumio pitanje i počeo sam razmišljati. Jesam li bio zabrinut? Ne! Da li sam hodao kvinna · žena | 50 Lokalno stanovništvo nudi kafu/Lokalbefolkningen bjuder på kaffe i razmišljao o tome? Ne, niti to. Ali u jednom vremenu kada islamofobija traži put u ljudsku svijest može ovo pitanje biti motivisano. Ali zašto bih ja bio zabrinut? Nije postojao nikakav razlog. Sreo sam ljude koji su me prihvatili na prijateljski, prijatan i prihvatljiv način. To su osobe koje su stale uz mene i uz koje sam se osjećao sigurnim. To su ljudi koji su postali moji prijatelji. c Potočari, 2011-07-11 List BH Saveza žena u Švedskoj 13 A Praznik ispunjen pjesmom i igrom Tekst: Muharem Sitnica Sića i Fikret Tufek Foto: Muharem Sitnica Sića i Haris Tucaković Svečanu akademiju povodom Dana državnosti BiH priredio je BH Savez žena u Švedskoj u saradnji sa Savezom bh. udruženja, Bosansko-švedskim savezom žena, BH Savezom omladine, Islamskom zajednicom Bošnjaka, Muslimanskim omladinskim savezom, Savezom Banjalučana, Savezom logoraša BiH, MDD Merhamet i Trezvenjačkim obrazovnim savezom NBV. C entralna proslava Dana državnosti Bosne i Hercegovine u Švedskoj održana je u 26. novembra 2011. u prostorijama Doma kulture (Kulturhuset) u Skövdeu pred više od 350 učesnika i gostiju. Svečanu akademiju povodom Dana državnosti bih priredio je bh Savez žena u Švedskoj u saradnji sa Savezom bh. udruženja, Bosansko-švedskim savezom žena, bh Savezom omladine, Islamskom zajednicom Bošnjaka, Muslimanskim omladinskim savezom, Savezom Banjalučana, Savezom logoraša bih, mdd Merhamet i Trezvenjačkim obrazovnim savezom nbv. Na prigodnoj izložbi sa oko 40 različitih slika predstavila se Sada Ožegović iz Kristianstada. Svečana akademija počela je himnom Bosne i Hercegovine. Švedsku himnu izveo je hor udruženja Ljiljan Växjö (dirigentica Besima Mašić), a pjesmu Zemljo moja hor Sevdalinka, sekcija udruženja Zajedno Lidköping, sa solistima Suadom Mehinovićem, Senadom Zahirovićem i Behidžom Fatimić. Uvod u jednodnevno druženje i zajedničku proslavu Dana državnosti bih najavila je Senada Bešić, potpredsjednica bh Saveza žena (bhkrf), a dobrodošlicu svima i čestitku poželila je i uputila Emina Ćejvan, predsjednica bhkrf. Veleposlanik mr. Darko Zelenika čestitao je Dan državnosti svim građanima bih u Švedskoj, te uputio apel da se ne zloupotrebljava vizni režim, kazavši da je samo u ovoj godini do sada preko 400 osoba zatražilo neosnovano azil u Švedskoj. Čestitke povodom Dana državnosti uputili ) uputila je Fadila Jašarević (Trezvenjački obrazovni savez nbv) su predstavnici saveza i organizacija s bh. predznakom: Fikret Kadić (Savez bh. udruženja), Smajo Šahat (Islamska zajednica Bošnjaka), Izet Bešić (Savez logoraša bih), Alen Salkić (bemuf, Muslimanski omladinski savez), Mirsad Filipović (Savez Banjalučana), Melkina Filipović (Bosansko-švedski savez žena) te Smail Jonuz i Edin Osmančević (Stranka 14 lla bosniska förbund och organisationer tillsammans anordnar minnesstund för offren för folkmordet i Srebrenica (europeisk minnesdag för offren för folkmordet i Srebrenica den 11 juli 1995) samt gemensamt firande av Bosnien-Hercegovinas nationaldag (den 25 november). Det centrala firandet av Bosnien-Hercegovinas nationaldag 2011 och BHKRF:s centrala kulturevenemang under namnet Samma rötter hölls den 26 november 2011 i Kulturhuset i Skövde inför drygt 350 medverkande och åskådare. Akademisk högtid angående Bosnien-Hercegovinas nationaldag har arrangerats av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund (BHKRF) i samarbete med Bosnisk-Hercegovinska Riksförbundet (BHRF), BosniskSvenska Kvinnoförbundet (BSKF), Bosnisk-Hercegovinska Ungdomsförbundet (BHUF), Bosniakiska Islamiska Samfundet (BIS), Bosnien-Hercegovinas Muslimska Ungdomsförbund (BeMUF), Riksförbundet Banja Luka (RFBL), Bosnien-Hercegovinas Koncentrationslägerfångarnas Riksförbund, MDD Merhamet Sverige och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV). Under hela vecka, i samband med Behars 20-års jubileum, har föreningen Behar Skövde varje dag arrangerat Öppet hus med flera kulturprogram. dijaspore bih i Udruženje za njegovanje sjećanja na žrtve genocida Nikad više). Hor Safiri udruženja Zajedno Lidköping nastavio je program video performansom Pod zastavom ljiljana. Suad Mehinović govorio je recital Nema nama mira dok nam otimljeju Bosnu na tekst Džemala Poljakovića. Igre iz bih izvela je folklorna grupa udruženja Miris Örebro u koreografiji Ajle Dizdarević. Sadeta Sokol govorila je svoju Pjesmu posvećenu Bosni. Zekija Čehić otpjevala je Da sam ptica i da imam krila u pratnji Hajrudina Zukanovića, a Poemu Bosni govorila je autorica Enisa Popović Čengić. Mehmed Hasaković govorio je Sarajevo nije šala na tekst Benjamin Isovića, dok je sevdalinku Neko tiho ulicom pjevuši izveo hor Sevdalinka, sekcija udruženja Zajedno Lidköping, što je prihvatila publika u prepunoj sali. U drugom dijelu programa predstavili su se aktivisti bh Saveza žena u Švedskoj s gostima u programu pod jedinstvenim nazivom Isti korijeni u kojem su nastupili: folklorna grupa Mladost iz udruženja Zajedno Lidköping te folklorne grupe iz udruženja Ljiljan Växjö, Ljiljan Oskarshamn, Respekt Karlskrona i Miris Örebro, sazlija Asim Hodžić, predstavnici Odbora za kulturu sa švedskim plesom, horovi Ljiljan Växjö i Sevdalinka iz udruženja Zajedno Lidköping, Senija Husejinović, Mehmed Hasaković, Suad Mehinović, Hajrudin Zukanović, društvo žena Sedef Malmö, Sabaheta Vehabović, Belma Hafizović, Mersiha Merdžić i Mirsada Kahriman. Cjelodnevni program pripremio je Odbor za kulturu na čelu sa Nerminom Halilovićem. U trećem dijelu programa prikazan je dokumentarni film Harisa Tucakovića 20 godina Behara i s dvije pjesme predstavljen hor udruženja Behar Skövde. U prostorijama Behara održane su brojne kulturne List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna Društvo žena ”Sedef” Malmö manifestacije u povodu 20-godišnjice ovog udruženja, jednog od prvih osnovanih u Švedskoj, koje je učestvovalo i na osnivačkoj skupštini Saveza bh. udruženja u Örebru 1992. godine. 25. novembra u Beharu je predstavljen roman Mirsada Omerbašića Banjalučki crveni kombi, o novinarstvu i Bosanskoj pošti govorio je Fikret Tufek, a hor Behara predstavio se prigodnim pjesmama pod upravom Amele Maksumić i uz pratnju na gitari Jasmina Vižlina. Hajrudin Zukanović nastupio je sa sevdalinkama. O 20 godina Behara govorili su Jusuf Ćorić, Salih i Asima Pašalić i Ibro Burzić. Cijele sedmice u Beharu su bile manifestacije Otvorena kuća na kojima su između ostalog nove knjige predstavili Nizama Granov Čaušević i Hajrudin Čaušević. U nastavku priređeno je zabavno veče uz muziku benda Zlatne strune i divnoj atmosferi salom je odjekivala naša pjesma i igra i s ponosom se može reći da je u Skövdeu bila BiH u malom. (Bosanska pošta) c slike/bilder Folklorna grupa ”Mladost/Ungdom” iz udruženja ”Zajedno/Tillsammans” Lidköping kvinna · žena | 50 List BH Saveza žena u Švedskoj 15 Senada Bešić & Emina Ćejvan ”Miris” Örebro ”Sevdalinka” – ”Zajedno/Tillsammans” Lidköping Ambasador Darko Zelenika s mladima udruženja ”Ljiljan” Oskarshamn i Asimom Hodžićem Sadeta Sokol & Zekija Čehić Sada Ožegović Senija Husejinović ”Respekt” Karlskrona 16 List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna Mehmed Hasaković ”Ljiljan” Växjö Enisa Popović Čengić ”Ljiljan” Växjö ”Safiri” – ”Zajedno/Tillsammans” Lidköping Odbor za kulturu sa švedskim plesom/Kulturkommittén med svensk dans kvinna · žena | 50 List BH Saveza žena u Švedskoj Haris Tucaković & Muharem Sitnica Sića c 17 Verksamhet i samarbete med NBV Aktivnosti u saradnji sa NBV-om Folklorna grupa | Folkdansgruppen ”Ljiljan” Växjö folkdans seminarium Oskarshamn 29–30 oktokt 2011 Oskarshamn 29–30 2011 Växjö 3131 oktokt Växjö Karlskrona novnov Karlskrona 2–4 2–4 Lidköping 9–11 novnov Lidköping 9–11 Karlskrona 1212 novnov Karlskrona Lidköping 1819 febnov 2012 Borås Lidköping 18 feb 2012 Koreograf: Nisail Halilovic Koreograf: Nisail Halilovic Respekt karlskrona ”Ljiljan” Växjö ”Ljiljan” Växjö Folklorna grupa | Folkdansgruppen ”Respekt” Karlskrona Folklorna grupa | Folkdansgruppen ”Ljiljan” Oskarshamn 18 List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna Folklorna grupa ”Mladost” iz udruženja ”Zajedno” Lidköping | Folkdansgruppen ”Ungdom” från föreningen ”Zajedno” Lidköping Projekt ”Svjetlo u tunelu – žene protiv nasilja” provodi BH Savez žena uz potporu Ungdomsstyrelsena i NBV-a | Projektet ”Ljuset i tunneln – kvinnor mot våld” drivs av BHKRF med stöd av Ungdomsstyrelsen och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet NBV Novogodišnja predstava ”Vesela vreća” udruženja ”Behar” Skövde | Nyårsföreställningen ”Den skojiga säcken” av kulturföreningen ”Behar” Skövde U projekt se uključilo 14 udruženja | 14 föreningar genomför aktiviteter i samband med projektet: ”Behar” Skövde, ”Biser” Kristianstad, ”Bosna” Kalmar, ”Fatima Gunić” Göteborg, ”Femina” Borås, ”Kvinna 99” Värnamo, Kvinnoavdelningen vid IF Västerås, ”Linköping 2000” Linköping, ”Ljiljan” Oskarshamn, ”Ljiljan Växjö”, ”Ljuset” Skövde, ”Respekt” Karlskrona, ”Sedef Malmö” och ”Tillsammans” Lidköping ”Behar” Skövde ”Hamletu u pohode”, studijsko putovanje u Dansku | ”Hamletresa”, studieresa till Helsingör (Hamlets slott) | ”Bosna” Kalmar Više informacija | Mer info: www.bhkrf.se kvinna · žena | 50 List BH Saveza žena u Švedskoj 19 Jämställdhetsintegrering Jämställdhetspolitikens Detta kapitel ger en bakgrund och förklaring till vad jämställdhetsintegrering innebär och varför det är så viktigt. mål D Gender är det engelska ordet för genus, dvs. socialt eller kulturellt kön. Mainstream är det engelska ordet för huvudfåra, huvud strömning. Gender mainstreaming är det engelska uttrycket för integrering av ett jämställdhetsperspektiv eller jämställdhetsintegrering. et övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att kvinnor och män skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden. Det innebär bland annat följande: •jämn fördelning av makt och inflytande •samma möjligheter till ekonomiskt oberoende •lika villkor och förutsättningar i fråga om företagande, arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet •lika tillgång till utbildning och möjligheter till utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger •delat ansvar för hem och barn •frihet från könsrelaterat våld. Jämställdhetsintegrering – en strategi V id fn:s kvinnokonferens i Peking 1995 antogs en deklaration och en handlingsplan för jämställdhetsarbetet. I Pekingdokumentet lyfts gender mainstreaming som strategi fram och sedan dess är det ett vedertaget begrepp och den strategi som man försöker förverkliga inom Förenta Nationerna, Europeiska Unionen och Nordiska ministerrådet. Sedan 1994 har den svenska regeringen antagit gender mainstreaming eller jämställdhetsintegrering som strategi för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen.1 Jämställdhetsintegrering är ett medel, en strategi, för att uppnå de jämställdhetspolitiska malen. Strategin innebär att ett jämställdhetsperspektiv integreras i alla led av beslutsfattande, planering och utförande av en verksamhet. samhällsområden. Med andra ord måste ett jämställdhetsperspektiv läggas på alla politikområden och inom ramen för berörda organs ordinarie verksamhet. För att regeringens jämställdhetsmål – lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter för både kvinnor och män – skall kunna uppnås måste förslag och beslut och annan verksamhet utarbetas och analyseras ur ett jämställdhetsperspektiv. Jämställdhetsintegrering innebär att ett ökat ansvar för jämställdhetspolitiken åläggs all verksamhet. Den som har ansvar för en verksamhet har även ansvar för att integrera ett jämställdhetsperspektiv i denna verksamhet. Jämställdhetsintegrering tar sikte på hur en verksamhet organiseras och hur beslutsprocessen utformas så att ett jämställdhetsperspektiv kan införlivas i dess olika delar. Verksamheten måste organiseras och bedrivas så att ett jämställdhetsperspektiv genomsyrar de underlag, i form av information, statistik och analyser, som ligger till grund för beslutsfattande. (jfr Ändrad ordning. Strategisk utveckling för jämställdhet, Ds 2001:64). Att integrera jämställdhet i verksamheten innebär att arbeta på ett nytt sätt. Det finns utarbetade metoder och arbetssätt för detta. Flera av metoderna finns beskrivna i en handbok som har tagits fram av en arbetsgrupp på Näringsdepartementet. Boken (skrivet av Ulrika Lorentzi, frilansskribent och Helén Lundkvist, Näringsdepartementet) heter Gör det jämt – att integrera jämställdhet i verksamheten. c Med jämställdhetsintegrering avses enligt Europarådets definition: (om)organisering, förbättring, utveckling och utvärdering av beslutsprocesser, så att ett jämställdhetsperspektiv införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg av processen, av de aktörer som normalt sett deltar i beslutsfattandet.2 Jämställdhetsintegrering är nödvändig därför att jämställdhetspolitiken inte kan formas isolerad från andra politikområden. För att uppnå jämställdhet måste statsmakterna vidta åtgärder inom alla 20 List BH Saveza žena u Švedskoj Denna bok kan beställas av Fritzes Offentliga Publikationer Internet: www.fritzes.se | E-post: order.fritzes@liber.se Telefon: 08-690 91 90 | Fax: 08-690 91 91 Postadress: 106 47 Stockholm 50 | žena · kvinna Gender mainstreaming Integracija rodne ravnopravnosti Cilj politike Ovo poglavlje daje osnovu i objašnjenje šta jämställdhetsintegrering/integracija rodne ravnopravnosti podrazumijeva i zašto je tako važna. ravnopravnosti polova S veobuhvatni cilj švedske politike rodne ravnopravnosti/ravnopravnosti polova je da žene i muškarci imaju iste mogućnosti, prava i obaveze u svim životnim oblastima. To, između ostalog, podrazumijeva slijedeće: •ravnopravnu raspodjelu moći i uticaja •iste mogućnosti za ekonomsku nezavisnost •jednake uslove i pretpostavke u vezi poduzetništva, rada, zapošljavanja i drugih radnih uslova kao i razvojnih mogućnosti u radu •jednak pristup obrazovanju i mogućnosti razvoja ličnih ambicija, zanimanja i nadarenosti •podijeljenu odgovornost za dom i djecu •slobodu od seksualnog nasilja. Gender mainstreaming – jedna strategija N a 4. svjetskoj konferenciji žena u Pekingu 1995. usvojene su Deklaracija i Platforma za akciju za rodnu ravnopravnost. U Pekinškom dokumentu se gender mainstreaming ističe kao strategija i nakon toga je opšteprihvaćen pojam i strategija koja se pokušava ostvariti u Ujedinjenim Narodima, Evropskoj Uniji i Nordijskom ministarskom vijeću. Nakon 1994. je švedska vlada usvojila gender mainstreaming ili jämställdhetsintegrering kao strategiju za postizanje ciljeva politike rodne ravnopravnosti.1 Jämställdhetsintegrering, prema definiciji Evropskog vijeća, podrazumijeva: (pre)uređenje, poboljšanje, razvoj i vrjednovanje procesa odlučivanja, tako da se perspektiva rodne ravnopravnosti sjedini u svako odlučivanje, na svim nivoima i u svakoj fazi procesa, od učesnika koji normalno sudjeluju u odlučivanju.2 Jämställdhetsintegrering, tj. integracija rodne ravnopravnosti, je nužna jer se politika rodne ravnopravnosti ne može oblikovati odvojeno od drugih političkih oblasti. Radi ostvarivanja rodne ravnopravnosti moraju predstavnici vlasti poduzimati mjere u svim društvenim oblastima. Drugim riječima, mora se perspektiva rodne ravnopravnosti unositi u sve oblasti politike u okviru redovnih aktivnosti odnosnih organa. Da bi se ostvario vladin cilj rodne ravnopravnosti – jednake mogućnosti, prava i obaveze i za žene i za muškarce – mora se i prijedlog i odluka i druga aktivnost razraditi i analizirati iz perspektive rodne ravnopravnosti. kvinna · žena | 50 Integracija rodne ravnopravnosti je sredstvo, strategija, za postizanje ciljeva politike rodne ravnopravnosti. Strategija podrazumijeva integraciju perspektive rodne ravnopravnosti u svim fazama odlučivanja, planiranja i provođenja aktivnosti. Integracija rodne ravnopravnosti ima u vidu kako će se aktivnost organizovati i kako će se proces odlučivanja oblikovati tako da se perspektiva rodne ravnopravnosti može sjediniti u njenim raznim dijelovima. Aktivnost se mora organizovati i voditi tako da perspektiva rodne ravnopravnosti prožima osnove, u vidu informacija, statistike i analiza, koje čine osnovu za odlučivanje. (uporedi Ändrad ordning. Strategisk utveckling för jämställdhet, Ds 2001:64). Integracija rodne ravnopravnosti podrazumijeva da se povećana odgovornost za politiku rodne ravnopravnosti nalaže u svim aktivnostima. Ko je odgovoran za aktivnost, odgovoran je i da integriše perspektivu rodne ravnopravnosti u tu aktivnost. Gender je engleska riječ i znači rod, tj. društveni ili kulturološki pol. Mainstream je engleska riječ i znači matica, glavna struja/brazda. Gender mainstreaming je engleski izraz za integraciju perspektive rodne ravnopravnosti ili integraciju rodne ravnopravnosti. Integracija rodne ravnopravnosti u aktivnosti podrazumijeva rad na novi način. Za to postoje razrađene metode i načini rada. Više metoda je opisano u priručniku razvijenom od radne grupe Ministarstva industrije, zapošljavanja i komunikacija (Näringsdepartementet). GENDER Knjiga se zove Gör det jämt – att MAINSTREAMING integrera jämställdhet i verU PRAKSI: ksamheten. PRIRUČNIK Regionalni centar undp za Evropu i cis (undp rbec) su objavili više izdanja priručnika Gender mainstreaming u praksi. Autorica je Astrida Neimanis a priručnik je preveden na više jezika. 1) Delad makt delat ansvar/Podijeljena moć podijeljena odgovornost, Prop. 1993/94:147. 2) Council of Europe. Gender mainstreaming. Conceptual framework, methodology and presentation of good practices. Final report of activities of the Group of specialists on mainstreaming (EG-S-MS). Strasbourg, 1998. c List BH Saveza žena u Švedskoj Ova, i druge rodne publikacije, se mogu skinuti sa http://gender.undp.ba/ index.aspx?PID=3&RID=92 Sarajevo 2006 21 Muško nasilje nad ženama globalna perspektiva Muško nasilje nad ženama postoji svuda i događa se nezavisno od kulturne i vjerske pripadnosti, nacionalnosti, seksualnosti, socijalne klase i uzrasta. P rema definiciji Ujedinjenih nacija, muško nasilje nad ženama predstavlja svaki čin rodno utemeljenog nasilja koji rezultira ili ima za posljedicu fizičku, seksualnu ili psihičku povredu ili patnju žene, uključujući prijetnje takvim radnjama, prisilu ili samovoljno lišavanje slobode, i u javnom i u privatnom životu. Svjetska zdravstvena organizacija, who, procjenjuje u jednom izvještaju iz 2005. da je između 30 i 60 posto svih žena neki put tokom života pretrpjelo fizičko i/ili seksualno zlostavljanje. Globalan fenomen Nasilje nad ženama, u svim svojim vidovima, dugo je posmatrano kao privatna stvar. U posljednjih nekoliko desetljeća taj pogled bitno je promijenjen i muško nasilje nad ženama danas se priznaje kao kršenje ljudskih prava, globalan društveni problem i ozbiljan javnozdravstveni problem. Muško nasilje nad ženama postoji svuda i događa se nezavisno od kulturne i vjerske pripadnosti, nacionalnosti, seksualnosti, socijalne klase i uzrasta. Omjer nasilja, globalna rasprostranjenost i raznolikost vidova čini da nasilje utiče na sve žene, bez obzira da li su neposredno ugrožene ili ne. Nasilje se događa u različitim arenama: u porodici i kući, u društvu i vrši se ili toleriše ponekad i od države. Nasilje u porodici Nasilje u porodici predstavlja i polnu diskriminaciju i nasilje. Nasilje u bliskim vezama je globalan problem koji pogađa žene bez obzira na socijalni status, geografsko mjesto, vjersku ili etničku pripadnost. Nasilje se odnosi i ima za cilj održavanje podređenog položaja žena u odnosu na muškarce. Rodna diskriminacija ima i druge vidove. Procjenjuje se da je nestalo između 60 i 200 miliona žena i djevojaka u svijetu zbog polno 22 M äns våld mot kvinnor definieras av FN som alla former av könsrelaterat våld som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, både i det offentliga och i det privata. Världshälsoorganisationen, WHO, uppskattar i en rapport från 2005 att mellan 30 och 60 procent av alla kvinnor någon gång under sin livstid har utsatts för fysiska och/eller sexuella övergrepp. Våld mot kvinnor, i alla dess uttryck, betraktades länge som en privat angelägenhet. De senaste decennierna har denna syn förändrats i grunden och mäns våld mot kvinnor erkänns i dag som en kränkning av de mänskliga rättigheterna, ett globalt samhällsproblem och allvarligt folkhälsoproblem. Mäns våld mot kvinnor existerar överallt och förekommer oberoende av kulturell och religiös tillhörighet, etnicitet, sexualitet, social tillhörighet och ålder. Våldets omfattning, globala utbredning och många olika uttryck gör att våldet påverkar alla kvinnor, oavsett om de utsätts direkt eller ej. Våldet förekommer på olika arenor: inom familjen och hemmet, i samhället och utövas eller tolereras ibland även av staten. (Källa: Nationellt centrum för kvinnofrid nck.uu.se) selektivnih pobačaja i ubijanja djevojčica nakon porođaja. To takođe može značiti da se djevojčice smatraju manje vrijedne od svoje braće što može dovesti do toga da dobijaju manje hrane, ne mogu ići u školu i da im se uskraćuje pravo na seksualno samoopredjeljenje. Nasilje u društvu Predstave o manjoj vrijednosti žena imaju i socijalno-ekonomske posljedice. U globalnoj perspektivi, žene imaju lošije zdravstveno stanje, niže plate i daleko manju zastupljenost od muškaraca na pozicijama odlučivanja. Nasilje iz časti i ugnjetavanje, prisilni brakovi i obrezivanje žena su dalji primjeri nasilja kojim se diskriminišu žene. Predstave o manjoj vrijednosti žena od muškaraca mogu u nastavku značiti ugroženost njihovog prava na život. Nasilje u društvu može, između ostalog, sadržavati silovanje i druga seksualna zlostavljanja, prijetnje i nasilje na radnom i drugim javnim mjestima, trafficking i prisilnu prostituciju. Ne postoje pouzdani statistički podaci o broju žena i djece, žrtava međunarodne trgovine ljudima u seksualne svrhe, ali grube procjene upućuju na to da je između 700 000 i 2 000 000 žena i djevojaka pogođeno svake godine. Nasilje odobreno od države Nasilje nad ženama u pritvoru je primjer nasilja počinjenog ili tolerisanog od strane države, drugo je nasilje počinjeno nad ženama kao način ratovanja. Zadnji vid nasilja dobio je veliku međunarodnu pozornost koja je, između ostalog, rezultirala da je Vijeće sigurnosti un-a 2008. jednoglasno usvojilo Rezoluciju 1820 o seksualnom nasilju nad civilima u oružanim sukobima. Margot Wallström postavljena je 2010. za specijalnu predstavnicu generalnog sekretara un-a za borbu protiv seksualnog nasilja u oružanim sukobima. List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna nacionalnost i sposobnost funkcionisanja. Međutim, istraživanja i političke rasprave sve više se usmjeravaju na one grupe koje su zbog različitih okolnosti posebno izložene nasilju kao što su žene s problemima ovisnosti i žene s invaliditetom. Između ostalog, utvrđene su posebne mjere podrške kako bi te grupe dobile pomoć koja im je potrebna. Omjer nasilja Više opsežnih istraživanja provedeno je u Švedskoj i ostalim nordijskim zemljama radi iscrpnog procjenjivanja izloženosti žena muškom nasilju u bliskim vezama. Jedna švedska studija iz 2001. pokazuje da je 28 posto žena doživjelo fizičko nasilje od bivšeg Nasilje u bliskim odnosima uključuje sve vrste nasilja koje se mogu javiti u bliskim, bilo heteroseksualnim (raznopolnim) ili homoseksualnim (istopolnim), vezama kao i u drugim porodičnim ili rodbinskim vezama. Posebno ugrožene grupe Iako se nasilje događa u svim društvenim slojevima i nivoima, neke grupe žena posebno su izložene nasilju. Tu, između ostalog, spadaju žene pripadnice manjina, djeca i omladina, žene s invaliditetom, lgbt osobe (engl. lgbt – lesbian, gay, bisexual, and transgender; šved. hbt), žene s problemima ovisnosti i žene koje žive u oružanim sukobima. Nasilje u bliskim vezama N asilje u bliskim vezama uključuje sve vrste nasilja koje se mogu javiti u bliskim, bilo heteroseksualnim (raznopolnim) ili homoseksualnim (istopolnim), vezama kao i u drugim porodičnim ili rodbinskim vezama. Karakteristično je da žrtva nasilja ima blizak odnos i često jaku emocionalnu vezu s nasilnikom što otežava mogućnost suprotstavljanja i razlaza. Nasilje se obično odvija u zatvorenom prostoru, u stanu žrtve, i sve je ozbiljnije i intenzivnije što veza duže traje. Muškarci najčešći nasilnici Nasilje u bliskim vezama najčešće čini muškarac nad ženom s kojom ima ili je imao vezu. Među prijavljenim slučajevima 2009. bilo je preko 90 posto osumnjičenih muškog pola. Nasilje se, međutim, događa i u homoseksualnim kao i od žena nad muškarcima u heteroseksualnim vezama. Tokom 1990-ih bili su u fokusu strukturalni aspekti nasilja u bliskim vezama a razni tipovi nasilnih djela kao što su fizičko zlostavljanje, silovanje i incest gledani su kao dio većeg strukturalnog problema koji je poprimio razne vidove i izraze. Naglašavan je važan aspekt da nasilje pogađa žene u svim društvenim grupama bez obzira na klasu, dob, seksualnost, kvinna · žena | 50 supruga tj. partnera. Što se tiče seksualnog nasilja bila je brojka 16 posto. U Norveškoj se procjenjuje da je više od četvrtine žena doživjelo fizičko nasilje od strane partnera. Jedna finska studija iz 2006. pokazuje da je 43,5 posto finskih žena bilo izloženo fizičkom ili seksualnom nasilju od muškarca – poznatog ili nepoznatog. Prema statistici Vijeća za suzbijanje kriminaliteta (Brottsförebyggande rådet) iz 2010. policiji je prijavljeno 27 312 slučajeva zlostavljanja žena iznad 15 godina i 12 422 slučaja u kojima su žene bile u bliskoj vezi s počiniocem. Osim toga, prijavljen je 2 501 slučaj grubog kršenja prava žena. Veliki udio žena izloženih nasilju nikada ne prijavi zlostavljanje doživljeno u bliskoj vezi što znači da je siva brojka velika. Oko 80 posto slučajeva nasilja nad ženama u bliskim vezama nikada se ne prijavi policiji. Različiti vidovi nasilja Nasilje u bliskim vezama može biti izraženo u vidu fizičkog nasilja kao što je guranje, šutanje i udaranje i/ili različitih vidova seksualnog, psihičkog i materijalnog zlostavljanja. Vrijeđanja, pokušaji izolacije i psihološkog deprimiranja, u čemu se psihičko zlostavljanje ogleda, mnogi doživljavaju najtežim za odbranu. Seksualno nasilje, koje primjerice može značiti silovanje ili prisiljavanje na obavljanje seksualne radnje, predstavlja povredu okruženu šutnjom i tabuom. Uporedo s tim vidovima nasilja dolazi i do prijetnji osobi izloženoj nasilju ili drugim bližnjim kao i napada na djecu i eventualne kućne ljubimce. Cilj nasilja Bez obzira na vid, cilj nasilja je isti: uspostaviti i vršiti vlast i kontrolu ozljeđivanjem i zastrašivanjem. Nasilje u bliskim vezama razlikuje od drugih vidova zlostavljanja jer se često vrši tokom dužeg perioda (ali se može List BH Saveza žena u Švedskoj 23 doživljavaju nasilje sklonija razvoju posttraumatskog stresnog poremećaja (ptsp) od djece izložene drugim traumama. Djeca često vrlo ozbiljno doživljavaju prijetnje izrečene u vezi sa zlostavljanjem što dovodi do toga da žive s prijetnjom smrću svojoj majci, a što osjećaju kao stvarnost. Djeca koje prolaze tretman psihološke obrade svojih iskustava nasilja opisuju svijet pun tjeskobe. Mogućnost promjene doživljava se u mnogim slučajevima kao vrlo mala. Poistovjećivanje s počiniocem desiti i u jednom nasilnom trenutku) i vremenom teži ka povećanju intenziteta. To može dovesti do toga da nasilje sve više postaje očekivan i djelimično prihvaćen dio svakodnevnice žrtve. Iskustva iz liječenja djece pokazuju da dječiji osjećaj bespomoćnosti može biti još veći kada njihove odbrambene strategije ne uspiju. Dijete se tada može početi poistovjećivati s počiniocem i razviti težnju da bude prihvaćeno i zapaženo. Doživljavanje nasilja u djetinjstvu može uzrokovati da sin imitira ponašanje svoga oca. Djevojčice se često odnose prema problemu na drugačiji način. Prije nego sam čin nasilja to je kada otac pokazuje uznemirenost, stid i krivnju za svoje postupke s čime se djevojčica može poistovjetiti da bi ga podržala. Jedno norveško istraživanje u vidu intervjua pokazalo je da djeca teže poistovjećivanju sa zlostavljanom majkom, a to je ipak zanemareno područje istraživanja. Naglasak istraživanja uglavnom je bio na djetetovom odnosu i poistovjećivanju s počiniocem/ocem. Ozbiljna prijetnja zdravlju i sigurnosti Nasilje okruženo tišinom Prema Svjetskoj zdravstvenoj organizaciji (who) nasilje predstavlja ozbiljnu prijetnju zdravlju i sigurnosti žrtava. Osim direktnih tjelesnih povreda može uzrokovati i psihički stres, poput posttraumatskog stresnog poremećaja (ptsp) i dugoročne fizičke posljedice. U nekim slučajevima to je tako ozbiljno da dovodi do smrti žrtve. Smrtonosno nasilje u bliskim vezama često je rezultat dugotrajnog vršenja nasilja i oko 17 žena u Švedskoj biva ubijeno svake godine od strane sadašnjeg ili bivšeg muškog partnera. Intervjui s djecom pokazali su da šutnja obilježava dječije reakcije na nasilje u bliskim vezama. Šutnja može biti i strategija kako bi se smanjili rizici i zahtjev roditelja. Mogućnost razgovora o nasilju otežava i kulturološki tabu koji okružuje nasilje u bliskim vezama. Tišina rizikuje da pojača izolaciju i ovisnost o roditeljima i dovede do toga da se trauma ne vidi. To može značiti da se stid i krivnja pomjeraju s počinioca na žrtvu dok se djetetove mogućnosti da razumije, tumači i obradi nasilje istovremeno ograničavaju. Djeca koja doživljavaju nasilje Djeca različito reaguju na nasilje dbor protiv zlostavljanja djece procijenio je 2001. da 10 posto od sve djece u Švedskoj nikada nije vidjelo da njihov otac tuče majku a da je 5 posto to doživjelo mnogo puta. Jedna norveška nacionalna studija utvrdila je da je dijete vidjelo ili čulo nasilje u svakoj trećoj vezi u kojoj se ono događa. U Finskoj se procjenjuje da je 17 posto finske djece doživjelo nasilje u bliskim vezama. Istraživanja posljednjih godina problematiziraju pogled na djecu kao jedinstvenu grupu i umjesto toga naglašavaju da se nasilje doživljava i obrađuje različito. Djeca tumače i odnose se prema nasilju na različite načine zavisno od uzrasta, pola, ličnih osobina i stepena u kom imaju pristup zaštitnim faktorima u svom okruženju. Strah i tjeskoba uglavnom se obrađuju različitim obrambenim strategijama različitih starosnih grupa. Nasilje kao svakodnevnica Posebna izloženost nasilju Istraživačke rasprave pomjerile su se s naglaska na svjedočenje nasilja na isticanje nasilja kao svakodnevnice. Zato se pojam doživljavanja nasilja sada koristi u široj mjeri, a to se ogleda i u švedskom zakonu. Djeca koja su doživjela nasilje u bliskim vezama označavaju se sada kao žrtve nasilja i od 2006. imaju pravo naknade. Razna istraživanja pokazala su da je između 20 i 70 posto djece koja odrastaju u nasilnim vezama i samo izloženo nasilju. Veliko odstupanje rezultata od srednje vrijednosti uzrokovano je korištenjem različitih uzoraka i metoda. U većini slučajeva su očevi oni koji tuku, iako i majke izlažu djecu nasilju. Međunarodna istraživanja pokazuju da djeca zlostavljanih žena u Sjedinjenim Američkim Državama i Kanadi imaju 15 puta veću vjerovatnoću da sama budu zlostavljana od druge djece. Izvor/Källa: Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK. Preveo Haris Tucaković c O 020 50 50 50 Kvinnofridslinjen Ako trebate razgovor, možete u bilo koje doba nazvati SOS telefon. Poziv se ne prikazuje na telefonskom računu. 24 Psihološki efekti nasilja Prema nekim istraživačima psihički je štetnije za dijete da doživi nasilje u porodici nego da samo bude žrtva nasilja. Istraživanja su pokazala da su djeca koja List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna L juset i tunneln är ett projekt som handlar om våld mot kvinnor och drivs av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund med stöd av Ungdomsstyrelsen och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet NBV. Projektet avser höja medvetenheten hos våra medlemmar om våldet som sker i det tysta. Vi vill uppmana våra föreningar att höja kunskapen och utbilda medlemmarna att vara mer öppna för signaler om våld i den nära kretsen, familjen, släkten, bland vännerna. Informationen kan hållas i form av studiecirklar hos NBV, där man i mindre grupper träffas, läser och diskuterar kring problematiken eller i form av kulturarrangemang med föreläsningar om våld mot kvinnor. Information om respektive publikationer och utbildningsfilmer har vi lagt upp på vår hemsida bhkrf.se. Till våren planerar BHKRF en rikskonferens om våld mot kvinnor med fokus på hur man kan upptäcka och förhindra våld i nära relationer samt vilka strategier behöver vi ha för att bekämpa våld mot kvinnor. S vjetlost u tunelu (Ljuset i tunneln) je projekt koji se bavi nasiljem nad ženama. Projekt provodi bh Savez žena u Švedskoj uz potporu Uprave za omladinska pitanja (Ungdomsstyrelsen) i Trezvenjačkog obrazovnog saveza nbv. Nasilje nad ženama se javlja u mnogo različitih oblika – kao psihičko, fizičko, seksualno, materijalno ili ekonomsko nasilje. Projektom se nastoji podići svijest među našim članovima o nasilju koje se odvija u tišini. Želimo podstaknuti naša udruženja da rade na podizanju svijesti i Svjetlost u tunelu žene protiv nasilja Tekst: Amira Crnić Za proljeće planiramo konferenciju o nasilju nad ženama s naglaskom na otkrivanje i sprječavanje nasilja u bliskim vezama i strategije za borbu protiv nasilja nad ženama. edukaciji članova i da budu otvoreniji na znake nasilja u svojoj sredini, porodici, kod rodbine i prijatelja. U udruženjima želimo izgraditi mreže potpore i mjesta za obraćanje u kriznim situacijama te povećati znanja o pravima zlostavljanih žena. Informisanje se može vršiti putem studijskih kružoka nbv-a gdje se manje grupe sastaju, uče i razgovaraju o problemu ili putem kulturnih aranžmana s predavanjima o nasilju nad ženama. Obratite se policiji, centrima za žrtve krivičnih djela (brottsofferjourer), centrima i skloništima za žene i djevojke (kvinnojourer) da bi vidjeli kako oni mogu pridonijeti. Trezvenjački obrazovni savez nbv ima par filmova o nasilju u edukativne svrhe koji se takođe mogu koristiti u našim aktivnostima. Informacije o odnosnim publikacijama i nastavnim filmovima postavljene su na našu stranicu: http://www.bhkrf.se/category/publikationer/ http://www.bhkrf.se/category/undervisningsfilmer/ Referentnu grupu za projekt čine: •Amira Crnić (Skövde), vođa projekta •Jasna Perić (Kalmar) •Branka Behlulović (Oskarshamn) •Izeta Burazerović (Växjö) •Ramiza Karamehmedović (Malmö) koje možete kontaktirati radi razmjene ideja i podrške. Pri bh Savezu žena djeluje udruženje Ljuset/Svjetlost. Nadamo se da ovim projektom možemo napraviti mrežu u našoj organizaciji, prikupljati informacije za web stranicu Ljuset-a koje bi bile lahko dostupne svim našim članovima, bez obzira gdje se nalaze. Udruženja koja žele učestvovati u provođenju aktivnosti na temu Nasilje nad ženama mogu se prijaviti vođi projekta. Nakon završetka aktivnosti u vašem udruženju i izvještaja sekretarijatu o lokalnim aktivnostima isplaćuje se naknada troškova do 2 000 kr. bh Savez žena za proljeće planira konferenciju o nasilju nad ženama s naglaskom na otkrivanje i sprječavanje nasilja u bliskim vezama kao i o strategijama za borbu protiv nasilja nad ženama. c kvinna · žena | 50 List BH Saveza žena u Švedskoj 25 40 godina – ili 117 Tekst: Åke Marcusson, rektor saveza nbv Pedagoška doskočica bila je diskusija i dijalog između članova kružoka. To je ta reforma koju smo označili kao rođenje studijskog kružoka u Švedskoj. Z vuči kontradiktorno, ali nbv slavi svoju 40. godišnjicu ove jeseni. Jubilej se obilježava 14. novembra 2011. Međutim, pošto je nbv (1971.) nastao sjedinjavanjem tri najstarija studijska saveza u Švedskoj, može se opravdano reći da 117-godišnjak slavi rođendan. Najstariji studijski savez u Švedskoj, Godtemplarordens Studieförbund (Studijski savez Reda dobrih templara) osnovan je 1894. ngto (Nacionalni templarski red) osnovao je svoj obrazovni savez 1904., a Blåbandsrörelsens Studieförbund (Studijski savez Pokreta Plava grupa) osnovan je 1909. Onaj ko danas proučava historiju studijskih kružoka može se začuditi. Studijski kružoci počeli su 1902. Kako se onda Godtemplarordens Studieförbund mogao osnovati 1894.? Studijskim kružocima prethodili su studijski kursevi. iogt je osnovan 1851. u sad i proširio se po cijelom svijetu s narodnim obrazovanjem kao oružjem protiv alkoholizma. Trezvenjaci (nykterister) su znali da će znanje i obrazovanje motivisati ljude da odaberu potpuno trezven život. Pošto su velike grupe stanovnika bile izvan redovnog školskog sistema, bila je i velika žeđ za znanjem kod širokih masa. Dobri templari zapošljavali su nastavnike da poučavaju u večernjoj nastavi kako bi gasili žeđ za znanjem, motivisali i osposobili svoje članove da rade na potrebnom poboljšanju društva. Oscar Olsson nije bio zadovoljan studijskim kursevima. Bilo ih je premalo i previše su zavisili od nastavnika. Napisao je prijedlog reforme koja je objavljena 17. aprila 1902. u templarskom listu Reformator (današnji Accent). Oscar je predložio da studijski kursevi prerastu u drugarske kružoke koje bi mogao voditi bilo ko u udruženju. A naziv bi bio studijski kružok da bi se označilo to novo. Pedagoška doskočica bila bi diskusija i dijalog između članova kružoka. To je ta reforma koju smo označili kao rođenje studijskog kružoka u Švedskoj. nbv je ponosan da je to počelo kod nas. Pogotovo kada znamo da 1,8 miliona učesnika u 279 000 kružoka i 10 obrazovnih saveza prati osnovne principe Oscara Olssona više od stoljeća kasnije. Povodom 40. godišnjice nbv-a iskoristićemo proslavu da pogledamo naprijed. Uloga vođe kružoka biće jednako važna i u budućnosti ali će sigurno doći do 26 40 år – eller 117. Det låter motsägelsefullt men NBV firar sin 40-årsdag i höst. Jubileumsdagen är den 14 november 2011. Men eftersom NBV bildades genom en sammanslagning av de tre äldsta studieförbunden i Sverige, kan man med fog säga att det är en 117-åring som fyller år. Sveriges äldsta studieförbund, Godtemplarordens Studieförbund, bildades redan 1894. NGTO bildade sitt studieförbund 1904 och Blåbandsrörelsens Studieförbund bildades 1909. Oscar Olsson skrev ett förslag till reform, som publicerades den 17 april 1902 i godtemplarnas tidning Reformatorn (heter idag Accent). Oscar föreslog att studiekurserna skulle utvecklas till att bli kamratcirklar som kunde ledas av vem som helst i föreningen. Och namnet skulle vara studiecirkel för att markera det nya. Det pedagogiska knepet skulle vara diskussionen och dialogen mellan cirkelns medlemmar. Det är den reformen vi markerar som studiecirkelns födelse i Sverige. (Oscar, nr 3/2011, s. 2) novih oblika podrške. Događa se puno toga u elektronskom svijetu. nbv je bio prvi s aplikacijama narodnog obrazovanja za pametne telefone. Nazivamo ih ”nbv app”. Pomoću njih trebali bi biti u mogućnosti naći neki nbv-aranžman u cijeloj zemlji, bilo gdje se nalazili. To je primjer korištenja novih tehnologija. U nbv-u ćemo diskutovati kako će stručno obrazovanje vođe kružoka izgledati u budućnosti. Radimo probe sa e-kružocima i mnogo više. c Oscar Olsson (1877.–1950.) List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna Alkohol i veze Tekst: Mårten Gudmundhs Knjiga Ljubljeni alkoholom oslanja se na istoimenu tv-seriju u kojoj više Šveđana otvoreno govori o svom alkoholizmu. K ada bih stigla kući čekala bih pred vanjskim vratima i osluškivala u kakvom stanju mi je mati. Mogla sam to osjetiti stavljanjem ruke na ručku vrata. Pozvala bih je nadajući se da će biti trijezna. Kada je pila intonacija je bivala drugačija, zvučala je postiđeno. To bi zaromorilo i zaglavilo mi se u glavi. Bio je to čudan osjećaj kojeg danas shvatam kao tjeskobu. Strah da ću doći kući i strah kakvo će veče biti.” To je odlomak iz knjige Ljubljeni alkoholom: priče o alkoholu U listu IOGT-a Reformator predstavio je Oscar Olsson aprila 1902. svoju ideju o studijskim kružocima. Ujesen te godine počeo je Studijski kružok 1 (ponekad se naziva i A-kružok) sa sedam učesnika, tri žene i četiri muškarca. Vođa je bio Oscar lično. Oscar je postavio ova pravila: • Najmanje 5 i najviše 30 članova. Ako broj naraste na 40, kružok se dijeli na dva • Kružok radi tokom cijele godine • Za kružok se kupuje bar onoliko knjiga koliko je učesnika • Knjige trebaju predstavljati što više obrazovnih oblasti • Knjige kruže među učesnicima • Svaki učesnik može imati knjigu oko 14 dana • Na prvom sastanku određuje se broj susreta kružoka, najmanje jednom mjesečno • Pri svakom susretu drži se predavanje Ima li kakvih sličnosti s današnjim kružocima, 109 godina nakon što je prvi počeo? Imamo manje učesnika, obično 3–12. Kružok ne radi tokom cijele godine. Postoji pravilo 40 sedmica (radi potpore) koje mnogi ne vole. Studijska literatura treba biti dostupna svima, ali svaki učesnik ne mora imati svoje knjige. To naravno varira od kružoka do kružoka. Nemamo predavanje pri svakom susretu, ali cilj ostaje: Svaki učesnik će naučiti nešto novo. Vođa ili neko od učesnika prenosi znanje. Ono što studijski kružok čini unikatnim: dijalog – razgovor gdje svi pridonose. Slobodno i dobrovoljno – studije prema uslovima učesnika. (Oscar, nr 3/2011, s. 3) c kvinna · žena | 50 i vezama koju su napisale novinarke Anna Barve i Petra Dahlberg. Knjiga Ljubljeni alkoholom oslanja se na istoimenu tv-seriju u kojoj više Šveđana otvoreno govori o svom alkoholizmu. Neke od osoba koje se nisu pojavile na televiziji susrećemo u knjizi koja sadrži devetnaest snažnih životnih priča. Knjiga je duboko potresna. Jedan od onih koji su komentarisali knjigu je i Marcus Birro, pisac i liječeni alkoholičar: ”Mislio sam da pijem jer sam bio sam, ali sam ostao sam jer sam pio. Cijeli moj život prešao je iz mraka na svjetlo onoga dana kada sam zatražio pomoć zbog alkoholizma. Ova knjiga je dobar lijek jer se ovdje mogu sresti osobe koje su bile prisiljene ili izabrale da žive uz alkohol. To što su još tu i govore svoje priče prepuno je nade. Za sve nas.” L jubljeni alkoholom: priče o alkoholu i vezama je knjiga savršeno prilagođena za čitanje u studijskim kružocima. Knjiga budi brojna pitanja. Može li okolina učiniti nešto za dijete alkoholičara? Zašto je volja nedovoljna kada alkohol zahtijeva da bude pijen? Kakav je osjećaj biti alkoholičar? Kakav je osjećaj biti rođak? Poznajete li lično nekog alkoholičara ili njemu bližnjeg? Kako možete pomoći alkoholičaru ili njegovim bližnjim? c Kysst av spriten: berättelser om alkohol och relationer av journalisterna Anna Barve och Petra Dahlberg bygger på tv-serien med samma namn, där flera svenskar öppet berättar om sitt alkoholmissbruk. Detta är en bok som lämpar sig utmärkt att läsa i studiecirkel. Frågorna som dyker upp är många. Kunde omgivningen göra något för barnet till alkoholisten? Varför räcker det inte med viljestyrka när alkoholen kräver att bli drucken? Hur känns det att vara alkoholist? Hur känns det att vara anhörig? Känner du själv någon som är alkoholist eller närstående? Vad kan man göra för den som har alkoholproblem eller är närstående någon med alkoholproblem? (Oscar, nr 4/2010, s. 8) c List BH Saveza žena u Švedskoj 27 A Amila Alidžanović na svjetskom tronu mila Alidžanović och Albin Myrbäck på världstronen. Från den 3 till den 6 november 2011 har de representerat Sverige i Liberec, Tjeckien, vid Världsmästerskapet World Latino and Special Couple Dance Festival och vid Europamästerskapet i bugg som hölls samtidigt. I buggtävlingen vann de EM-guld, och i kategorin mixing blues VM-silver. Trots att de för första gången har valts ut att representera Sverige och är endast tolv år, vann de två medaljer. – Jag vet inte hur jag ska uttrycka mina känslor, detta är helt sjukt, galet, säger Amila Alidžanović. Hon dansar bugg, mixing blues, swing, salsa, latin (i detta ingår cha-cha-cha, jive, rumba, samba och paso doble) med sin partner Albin, och dansar även disco singel dans. Albin och hon tränar vid Dansinstitutet i Kalmar med sin lärare Catharina Jacobsson fem dagar i veckan under flera timmar om dagen, men även med de andra professionella tränare som är specialister i vissa danser. Paren i B-klassen är vanligen cirka femton år. Amila och Albin är tolv år gamla och de är redan i B-klassen. Alla de som tävlar mot dem är äldre, ungdomsklassen är mellan tolv och femton år. I november förra året fick Amila och Albin ”Talang pris” av Let’s dance-domaren Dermot Clemenger. Tekst: Muharem Sitnica Sića Foto: arhiva Amile Alidžanović Od 3. do 6. novembra 2011. sa svojim partnerom Albinom Myrbäckom predstavljala je Švedsku na Svjetskom prvenstvu u Liberecu u Češkoj, World Latino and Special Couple Dance Festival, i Evropskom prvenstvu u buggu koje se održavalo u isto vrijeme. Plešući bugg osvojili su evropsko zlato, a u kategoriji mixing blues svjetsko srebro. T ek joj je dvanaest godina, rođena u Kalmaru, mama Ileana, tata Elvir, mlađa sestra Meja, rodbinski vezana za svoju Banjaluku, ali i Bihać i Bosansku Otoku, a do nje se teško može doći. Najuspješnija plesna zvijezda u Kalmaru i Švedskoj nedavno je sa svojim partnerom Albinom Myrbäckom osvojila evropsko zlato i svjetsko srebro. Albin Myrbäck & Amila Alidžanović Iako sam se poodavno stavio na listu čekanja za razgovor sa ovom prekrasnom i uvijek nasmijanom djevojčicom, uvijek bi iskrslo nešto vanredno, pa onda zovi mamu i tatu, da bar uhvatim koju minutu prije ili poslije probe. I ma kako bilo čudno, među nama se malo zna šta je ova svjetska zvijezda učinila tokom devet od svojih dvanaest godina, ni traga ni glasa ni pomoći od organizacija, saveza i udruženja sa bh. predznakom, a švedski mediji i tv i te kako prate njene uspjehe. Amila je više puta učestvovala u programima bh Saveza žena, a posebno se pamti njen nastup u Oskrashamnu u programu Dani Kulture 2009., o čemu je pisano u listu Žena. Plemeniti roditelji su podredili svoj život Amilinoj svakodnevnoj šemi i sami snose sve troškove priprema, odjeće obuće i putovanja. Da se bavi nekim drugim aktivnostima, možda bi bila i bh. zvijezda, ali je Amila izabrala ovaj put i to je njen život i tako će biti i ubuduće jer njeno vrijeme tek dolazi… I konačno Amila nam kazuje svoju priču: – Nemam riječi da opišem kako se osjećam. U ove dvije godine svašta sam doživjela, a i moja porodica zajedno sa mnom. Od 3. do 6. novembra 2011., kao dio tima švedske reprezentacije, sa svojim partnerom Albinom Myrbäckom predstavljala sam Švedsku na Svjetskom prvenstvu u Liberecu u Češkoj, World Latino and Special Couple Dance Festival, i Evropskom prvenstvu u buggu koje se održavalo u isto vrijeme. Plešući bugg sa Albinom osvojila sam evropsko zlato, a u kategoriji mixing blues svjetsko srebro. Dvije medalje, prvi put sam izabrana da predstavljam Švedsku, a samo mi je dvanaest godina. Ne znam kako da iskažem svoja 28 List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna Jonas Jacobsson & Ida Holgersson (2. mjesto), Amila Alidžanović & Albin Myrbäck (1. mjesto) na Evropskom prvenstvu u buggu osjećanja, što bi se na švedskom reklo, ”helt sjukt, galet” (pravo ludilo). Malo je čudno reći da sam predstavljala svoju državu, ja jesam Šveđanka, ali sam i Bosanka, bilo bi super da to mogu podijeliti i takmičiti se za obadvije zemlje, ali tako je kako je, bar nam zastave imaju iste boje i ko zna šta će vrijeme donijeti. Možda jednom dobijem priliku predstavljati i Bosnu i Hercegovinu, svijet je mali, plesači putuju, mijenjaju partnere, a ja sam sada licencirani plesač ido-a (International Dance Organization) i život je preda mnom, samo treba raditi, raditi i boriti se za ono što mi predstavlja najveće zadovoljstvo. Mama je plakala na prvenstvu, naravno od sreće, pa njena curica je najbolja u Evropi, svijetu, ali kaže da nije mogla razumjeti sve ono što se dešavalo u njoj gledajući me na bini, zagrljenu sa Albinom, sa švedskom zastavom i slušajući švedsku himnu . A možete misliti kakav je put do svjetskog prvenstva, mogu reći nimalo lagan. Zahtijeva vrijeme i uporan rad, treninge, mnoga odricanja, takmičenja i velike žrtve. Plešem bugg, mixing blues, swing, salsu, latin (u to ulazi cha-cha-cha, jive, rumba, samba i paso doble) sa svojim partnerom Albinom, ali i disco single dance. Albin i ja treniramo pet dana u sedmici po više sati dnevno u Institutu za ples sa svojom učiteljicom Catharinom Jacobsson, ali i sa profesionalnim trenerima koji su specijalisti za pojedine plesove. Catharina smatra da mi imamo potencijal i omogućuje nam da povremeno treniramo sa Tobiasom Carlssonom i Yvom Eussenom, višestrukim prvakom Švedske u 10 plesova. To nam puno znači, na tim lekcijama uvježbavamo tehniku koja je veoma bitna, svaki mali detalj može biti od velike važnosti, npr. kako će izgledati prsti na ruci tokom nekog plesnog momenta. Uporan rad se i isplati, kvinna · žena | 50 Parovi u B klasi plešu pet latino plesova i obično su petnaestak godina. Imam dvanaest godina, a već sam u B klasi, svi oni protiv kojih se takmičim stariji su od mene, omladinska klasa je od dvanaest do petnaest godina. tako da Albin i ja plešemo u najvišoj klasi u svim kategorijama, osim u latinu, gdje se počinje jednim plesom i polako penje od nivoa do nivoa, jedan ples, dva plesa, c, b i a klasa. Da bih to bolje objasnila dovoljno je reći da parovi u b klasi plešu pet latino plesova i obično su petnaestak godina, a u a klasi su sedamnaest, osamnaest. Ja imam dvanaest godina, a već sam u b klasi, svi oni protiv kojih se takmičim stariji su od mene, omladinska klasa je od dvanaest do petnaest godina. Čak ne smijem koristiti ni cipele s visokom petom. Moje cipelice imaju kvadratnu petu visoku 3 cm, a druge djevojčice u mojoj klasi imaju pete od 5,5 cm što je mnogo lakše jer se ne moraju same naprezati da plešu na prstićima. Poželjela sam nove cipele za novogodišnji poklon i dobiću jedne predivne latino štikle iz Engleske, mama i tata su obećali. Možda je smiješno što pričam o ovome, ali u plesu postoje mnoga pravila i ja ih se moram pridržavati. Jedno od najvećih pravila je da ako želiš biti u vrhu, moraš se redovno takmičiti i biti stalno aktuelan. Malo nedjelja provodim kući, putujem od takmičenja do takmičenja, kako u plesu u paru, tako i pojedinačno. Mogu se pohvaliti da skoro svaki put osvojim nagrade i donesem kući dva, tri, pa čak i četiri pehara. Neke od List BH Saveza žena u Švedskoj 29 Najavljeno je da će Dermot izabrati par za koji misli da je specijalan, posebno talentovan. A Dermot nije bilo ko, poznati sudija, bivši plesač, prvak, sudija Let’s Dansa. najdražih ću i navesti ovdje. U novembru 2010. smo osvojili bronzu u mixing bluesu na prvenstvu Švedske, a ove godine zlato, kao i srebro u buggu. Na zadnjem Grand Priju smo pobijedili u salsi, prvi put u a klasi i prvo mjesto, nismo mogli vjerovati, kad su nas prozvali izišli smo i stali na treće mjesto, jer obično se prvo prozivaju trećeplasirani. Tony Irving, sudija koji je dodjeljivao nagrade, nam je prišao i rekao ”Vi ste pobijedili”. Albin i ja smo se pogledali i naravno osmijeh na našim licima je bio ogroman. P rošle godine u novembru dobili smo jednu specijalnu nagradu za talente. Dermot Clemenger nam je dodijelio ”Talang pris”, dobili smo čak i novac koji smo naravno uložili u privatne lekcije s Yvom. Taj dan neću nikada zaboraviti, padao je snijeg, bili smo u Halsbergu, od jutra smo se takmičili, a najavljeno je da će Dermot izabrati par za koji misli da je specijalan, posebno talentovan. A Dermot nije bilo ko, poznati sudija, bivši plesač, prvak, sudija Let’s Dansa. To je trebalo biti na kraju večeri, mi smo dobili nagrade, ali je dodjela još trajala, mnogo je kategorija, svi parovi iz Kalmara su već bili u autobusu čekajući da se krene kući, samo sam ja razvlačila, nisam se htjela presvući. Mama je galamila na mene da požurim, kasno, snijeg, svi čekaju, a ja koja sam stalno prva i disciplinovana nikako da krenem. Na kraju sam je ipak morala poslušati i upravo kad sam otvarala vrata dvorane čula sam ”I talent par je…” Potrčala sam nazad, mama me izbezumljeno gledala, trčala za mnom, a kad je shvatila šta je, rekla je Dermotu ”Ona ne može to primiti sama, morate čekati da dovedem njenog partnera, oboje su to zaslužili” i Albin Myrbäck, Dermot Clemenger & Amila Alidžanović otrčala je nazad do autobusa. Svi su začuđeno gledali, mene koja trčim preko parketa sa svim svojim torbama i kostimima, mamu koja trči u suprotnom pravcu, Albina koji trči ništa ne shvatajući prema meni i Dermota koji strpljivo čeka. Disco ples igram jer je od velike važnosti za tijelo, razvijanje, kondiciju. To je ples brzog tempa, sličan plesnoj gimnastici, sa dosta skokova, elastičnosti i stvarno mi ide od ruke. Prošle godine sam osvojila zlato na švedskom prvenstvu u silver kategoriji, a prikupljajući poene sad se takmičim u star kategoriji i imam samo još jednu stepenicu do najviše klase u toj disciplini. Idem u šesti razred osnovne škole, učim, društvene nauke mi najbolje idu od ruke, a i engleski jezik. U Češkoj mi je to dobro došlo jer sam srela plesače iz drugih zemalja svijeta i mogla sam komunicirati s njima, stekla nove prijatelje, dobila još veću inspiraciju, a počela sam da učim i španski jezik. Jednom sedmično sviram gitaru, trudim se jer bih voljela i to da znam, moj tata svira, moj striko, moj plesni partner, pa što ne bih mogla i ja. S prijateljicama odem ponekad poslije škole na ”fiku”, ali to nije baš često, a ustvari moj najveći drug je moj Albin, s njim se osjećam najbolje, mi se razumijemo, on uvijek kaže istinu, a i s njim provodim najviše vremena, nekad se i posvađamo, ali to kratko traje i obično nije od velike važnosti. Ne znam koliko će ovo sve da traje, da li će Albin biti zainteresovan da pleše još mnogo godina, ja samo znam da je ples moje sve i da mi je san da jedne godine kad budem odrasla djevojka plešem na Blackpool u Engleskoj, a to je jedno od najvećih i najznačajnijih plesnih takmičenja na svijetu. Ranije sam maštala da odem na plesnu akademiju u Stockholm, ali sada nekako više imam želju da nastavim školovanje u Londonu ili New Yorku, jer mi to daje veće mogućnosti. To su samo neka moja razmišljanja, još je par godina do toga, a ja sam sigurna da ću se baviti plesom jer je to ono što je u meni i zašto sam ja rođena. Za sve svoje uspjehe mogu zahvaliti svojoj familiji, jer i pored najveće volje, treniranja i discipline ne bih mogla ostvariti svoje snove bez njih. Moja mama i tata rijetko sreću svoje prijatelje jer su vikendima na putu sa mnom, moja majka i dido čuvaju moju sestricu Meju, kojoj je samo tri godine i koja je mala da ide s nama na takmičenja. Iduće godine smo obećali da ćemo je voditi na švedsko prvenstvo u disco plesu u Göteborg, to će nam biti mini familijarni odmor. Meja voli disco, to je nekako njen stil i mislim da će joj to biti veliki doživljaj. A milina mama Lana nam je rekla: ”Amila je jedna fina, kulturna i nježna djevojčica koja je rođena da bude plesač, na prvi pogled se to vidi u njenom držanju, hodu. Disciplinovana je, trenira, uči, a nađe vremena i da se poigra sa svojom sestrom Mejom. Mislim da će daleko dogurati, jedino što se ponekad i ja i njen tata zapitamo kad će ona stići biti dijete. Imamo osjećaj da je ona bezbrižna i nekako baš dječija samo kad smo u Bosni kod mojih, tad se i smije drugačije, valjda ne misli na vrijeme. Mi smo čvrsto odlučili da je podržavamo i trudimo se koliko možemo, iako ponekad i nije lako. Njena ljubav, njen san, samo da ona bude sretna i zadovoljna, a valjda ćemo i mi jednom, kako u šali kažemo, u plesnu penziju.” c 30 List BH Saveza žena u Švedskoj 50 | žena · kvinna Meho Baraković (1945.–2011.) Tekst: Haris Tucaković U Göteborgu je 14. septembra 2011. iznenada preminuo naš prijatelj i član, veliki bosanskohercegovački i južnoslavenski pjesnik Meho Baraković Mehmed Ramić: Meho Baraković, 2010. U Göteborgu je 14. septembra 2011. nakon kraće bolesti iznenada preminuo veliki bosanskohercegovački i južnoslavenski pjesnik Meho Baraković. Rođen je 2. maja 1945. godine u Banja Luci. Školovao se u Trebinju, Dubrovniku i Sarajevu. Do D en stora bosniska och sydslaviska poeten Meho Baraković har efter en kort tids sjukdom avlidit den 14 september 2011 i Göteborg. Han föddes den 2 maj 1945 i Banja Luka och utbildades i Trebinje, Dubrovnik och Sarajevo. Tills år 1993 levde och verkade han i Trebinje, och sedan år 1995 här i Sverige. Meho Baraković var en framstående poet. I en stor anonym litterär tävling arrangerad 1999 av Göteborgs Skrivarsällskap vann han första priset för poesi på svenska i konkurrens av 235 dikter. Dikten Föreställ dig att i Bollnäs faller snö har översatts av Djordje Zarkovic, den mest respekterade översättaren från b/k/s till svenska. Fyra av hans diktsamlingar har översatts till svenska. Han har publicerat tjugufyra böcker, varav de mest framstående är diktsamlingarna Homo Balcanicus (1995), Du kommer aldrig förstå varför är jag förälskad i Mostar (2000), Stockholm inuti och andra dikter (2005), Göteborg eller vem skulle säga att det är möjligt (2007, 2008) och Göteborg och vissa andra sjukdomar (2010). År 2007 fick han Angereds Kulturpris för diktsamlingen Göteborg eller vem skulle säga att det är möjligt, sitt litterära engagemang och en outtröttlig vilja att finna ett utryck för krigets fasor och exilens utsatthet samt förmågan att starkt utrycka liv och kärlek, smärta och glädje. Meho Baraković var medlem i Sveriges Författarförbund, Bosnien-Hercegovinas Författarsällskap och grundaren av kulturföreningen Broarna-Mostovi Göteborg. Vid sidan av sitt litterära verk ägnade han sig även åt journalistik och medarbetade i ett flertal tidskrifter. kvinna · žena | 50 1993. je živio i radio u Trebinju, a od 1995. godine u Švedskoj. Meho Baraković je bio izvanredan pjesnik. Na velikom anonimnom književnom konkursu Društva pisaca Göteborga (Göteborgs Skrivarsällskap), u konkurenciji 235 primljenih pjesama, 1999. godine, dobio je Prvu nagradu za poeziju na švedskom jeziku. Pjesmu je preveo Đorđe Žarković, najcjenjeniji prevodilac na švedski jezik. Četiri zbirke poezije su mu prevedene na švedski jezik. Objavio je dvadeset i četiri knjige, od kojih se posebno izdvajaju zbirke poezije Homo Balcanicus (1995.), Nikada nećeš razumjeti zašto sam zaljubljen u Mostar (2000.), Stockholm iznutra i druge pjesme (2005.), Göteborg ili ko bi rekao da je to moguće (2007., Na velikom anonimnom književnom konkursu Društva pisaca Göteborga Baraković je 1999. dobio Prvu nagradu za poeziju na švedskom jeziku dopunjeno izdanje 2008.) i Göteborg i još neke bolesti (2010.). Barakoviću je 2007. dodijeljena Kulturna nagrada Angereda za zbirku Göteborg ili ko bi rekao da je to moguće, za njegov književni angažman i neumorno htijenje u pronalaženju književnog izraza za ratni užas i izloženost izgnanstvu, kao i sposobnost da snažno izrazi život i ljubav, bol i radost. Meho Baraković je bio član Saveza pisaca Švedske, Društva pisaca Bosne i Hercegovine i osnivač kulturnog udruženja Broarna-Mostovi Göteborg. Pored književnog rada, bavio se novinarstvom i sarađivao u brojnim listovima i časopisima u Bosni i Hercegovini i inostranstvu. Sahranjen je 23. septembra 2011. na Gradskom mezarju u Trebinju. c List BH Saveza žena u Švedskoj 31 Reklama
© Copyright 2024 Paperzz